Ravenous 1.16 - Ett bröllop och två begravningar

Nu du dagbok, har jag något stort att berätta. Jag har gift mig! Ja det är sant. Trots att jag aldrig har älskat Robin så kände jag att det var dags. Jag visste heller inte hur lång tid han hade kvar, så det spelade ju ingen roll. Jag skulle antagligen bara vara gift i några dagar.

Robin klagade på att hans kostym satt för tight, men snart så kunde vi börja ceremonin.

Det var en enkel liten ceremoni på gården. Vi hade inte bjudit in några gäster. Det räckte så bra med vår familj och Koplantan Voldemort som vigselförättare.


Koplantan frågade ifall vi tog varandra som äkta makar och det gjorde vi. Det var väl rätt självklart. Ingen vits med att ställa till med bröllop annars...

Jag hade bett Zelda om den bästa tänkbara bröllopspresenten. Ett offer till Voldemort. Hon gick fram till honom efter ceremonin och försökte locka fram alla glupska instinkter han bara hade. Det passerade ganska många simmar under bröllopets gång, men återigen ville han inte sluka en endaste sim.


Vad gjorde jag för fel? Var det något fel med honom? Var han sjuk?

Fastän Robin var ganska skröplig vid det här laget firade vi smekmånad inne i vårat sovrum. Det kändes inte som att någon vits att åka iväg någonstans. Dessutom skulle jag börja jobba om några timmar.


Jobbet gick först! Det fick bli en kort smekmånad.

Yaron har börjat göra framsteg med lerklumpen. Han formar den till alla möjliga ting. Senast var det en tekanna. Han blir verkligen läskigare och läskigare... Det är det enda han gör. Formar lerklumpen och ser på fotboll.


Fotboll måste vara livet sattyg. Jag känner mig så illa till mods över att min son har blivit en sportnörd. Populärast i skolan verkar han ha blivit också.

Så till det viktigaste och hemska i detta dagboksblad. Det känns som att jag ska börja gråta när jag skriver det. Det var en helt vanlig dag. Ungarna hade åkt iväg till jobbet och jag låg inne och sov efter mitt nattskift. Robin skulle precis gå till jobbet då jag såg genom fönstret.

Voldemort var död!!

Jag sprang ut i förtvivlan. Han var inte mer än ett skelett. Min fina, starka, älskade Koplanta. Livet var redan över för honom.


I en stunds hopp lutade jag mig fram och tittade så nära på honom jag kunde. Han kanske bara spelade död? Han kanske ville göra mig glad och skrämma förbipasserande med sitt skelett? Men jag hade fel. Han var inget annat än död.


När jag gråtandes gick in för att begrava mina sorger i kudden såg jag en märklig urna på trottoaren. Det var väl ändå onödigt av någon att ställa dit den! Som om jag inte hade nog just nu!

Yaron och Zelda frågade mig vad det var för urna som stod på trottoaren när de kom hem. Hur skulle jag veta? Jag kan väl inte veta allt idiotiskt simmarna ställer till med?! Jag var verkligen inte i form. Jag är fortfarande inte i form. Det var en stor förlust.


Jag förstod att Zelda kände av dödsandarna då hon började klösa i luften efter något genomskinligt. Vi ser bara andarna och demonerna när de visar sig för oss personligen. Jag tröstade henne med att vi skulle skaffa en ny Koplanta.

Jag var upptagen med att ringa sorjelinjen då Yaron blev mer och mer otålig.


"Men mamma. Vart är pappa?! Han har inte varit hemma sedan i förrgår. Något måste ha hänt!"

"Ssschh, jag ringer. Hur vågar du bry dig om din pappa när Voldemort PRECIS lämnat oss?!" Väste jag från luren.

Efter några dagar till tog Zelda till orda. Hon gjorde sällan det. Hon utbrast att pappa är död och att det är han som ligger i urnan. Det hade hon vetat hela tiden, men inte bemödat sig att berätta för oss. Jag kan inte klandra henne, hon tycker inte om att prata med folk.


Yaron spenderade resten av veckan gråtandes framför urnan. Jag tyckte det var riktigt respektlöst mot Voldemort att bara sörja Robin. Själv visste jag att Robin hade döden framför sig. Jag klarar mig i ärlighetens namn bra utan honom, och eftersom jag aldrig fick några starka känslor för honom behövde jag inte sörja.

Jag vet inte ens varför jag tillät det, men Robin fick sova med mig några nätter. Jag var det enda han hade kvar nu, sade han själv, och jag kunde inte schasa iväg honom när han var som ledsnast. ^

Jag undrar dock vad han menar. Han har ju Zelda? Inte för att jag ägnat de så mycket uppmärksamhet, men jag tror de kommer bra överens?

Efter att ha sett Yaron förfalla helt fick jag nog. Han gick inte till skolan, varken åt eller duschade. Han var konstant deprimerad och gick ut till urnan flera gånger om dagen.


"NU RYCKER DU UPP DIG DIN UNGE OCH FÖLJER MED MIG TILL GYMMET!!!"

Ravenous 1.15 - Liven måste tas

Jag är så lycklig. Voldemort har vuxit upp till en stor och stark ko! Han dinglar så glatt med sin koskälla och väntar bara på att få sluka en sim hel. Mig har han förstås störts respekt till, men det gäller att vara varsam med dessa djur.


Och att hålla dem mätta. Men bara med måtta. Det finns ju en stor chans att en sim blir svald om de faller för tårt-tricket... Koplantor är luriga och ondskefulla varelser. Det älskar jag dem för!

Yaron har börjat våga sig dit. Han tittar förskräckt på Koplantan Voldemort medan han svänger på sina blad. Yaron blir alltid rädd och springer in igen.


Jag önskar att han kunde stanna ute lite längre... Han skulle bli en god måltid åt Voldemort.

 Min dotter blir mer och mer perfekt för varje dag som går. Hon älskar Koplantan lika mycket som jag. Häromdagen väntade hon ut rätta tillfället då Voldemort var hungrig och bad den dumma killen i klassen komma förbi. Han skulle precis sträcka sig efter tårtbiten då han ångrade sig.


Zelda var deprimerad resten av veckan.

Hon sitter fast i sin mobil, skulle man kunna säga. Men multitaska kan hon. Jag blir så förvånad över hennes framgångar. Hon sitter gärna flera timmar om dagen och spelar BlicBlock på mobilen samtidigt som hon programmerar på datorn.


Aldrig att jag skulle pressa henne att gå ut och träffa folk. Hon är ju rena underbarnet!

Fast, ja. Det är ju det med matlagningen. Det blir bara värre. Robin sa klart och tydligt att han skulle göra middag, ändå gick Zelda för att laga middag åt familjen. Jag tror att hennes hörsel är som den ska. Synen är desto sämre, men hon har ju glasögon.

En annan gång hade hon börjat göra makaroner i ostsås, för att sedan ångra sig och börja hacka sallad. Ingen annan än Zelda var vaken och det var ren livsfara.

Nästan morgon vaknade jag till lukten av brända makaroner. Jag sprang direkt upp för att kolla om någonting brann. Mitt nya renoverade kök fick inte brinna upp! Då jag såg kastrullen på spisen på full värme förstod jag direkt vad det handlade om. Dessutom hade spisen gått sönder. Jag tror jag måste banna Zelda från köket. 


Det var nog demonerna som räddade det huset den här gången. Ibland gör de bra saker.




Det är bara Yaron som gör sina läxor just nu. Zelda var intresserad av dem i början, men nu är det bara datorn och Koplantan som gäller. Jag uppskattar att hon är med mig och smider planer om vilka simmar vi ska eliminera från grannskapet. Koplantan går före läxorna.

Zelda har börjat sova med Robin varje natt. Jag kommer som sagt hem sent på natten från jobbet och då är min säng alltid upptagen. Vad är det här! Hon hatar att vara runt folk. På vilket sätt blir det bättre att sova med sin pappa än ensam?


Jag är less på att lägga mig i hennes säng. Jag måste säga att ungarnas sängar är riktigt osköna.

Äntligen blev det dags för Yaron att bli tonåring. Jag började bli riktigt less på honom som barn. Inte för att det kanske blir bättre nu, men förhoppningsvis gör han mindre ljud av sig.


Jag hoppas dock att han kommer vara lika intresserad av Koplantan Voldemort. Han behöver skörda ett liv snart. Jag vet inte vad jag gör fel, grannarna går förbi hela tiden.

Yaron fick en rivstart in i tonårslivet. Dagen därpå gick strömmen. Trodde jag. En liten demon viskade att jag inte hade betalat räkningarna. 

Han blängde surt på mig för att han skulle missa hela fotbollsmatchen nu. Jag väntade en hel dag med att betala räkningarna, bara för att plåga honom.

Men han är för lustig. Inget kan få Yaron att vara arg en längre tid. Han reste sig direkt ur soffan och satte sig och gjorde sina läxor istället. Kom igen... Det finns ju ingen power i honom.


Han kommer inte få föra släkten Ravenous vidare, det är ett som är säkert.

Så jag tog snacket med Zelda idag.


"Zelda! Det är du som ska föra det här dårhuset vidare sen! Kul va? Du måste skaffa familj, barn... Alltihopa. Hoppas du gör dig redo."


Hon var inte redo.

Ravenous 1.14 - Voldemort & Lerklumpen

Store Voldemort.

Jag har hittat en koplanta. Jag har äntligen gjort det! Han växer för varje dag och jag har valt att ge honom ditt namn. Du verkar inte vilja besöka vår familj och det får jag acceptera. Jag vet att du är upptagen och inte vill visa dig bland folk. Att ge koplantan ditt namn gör att det känns som att du är runt omkring mig ändå. 

Hoppas det är okej att koplantan får äran att heta Voldemort.

I min jakt på kobäret fiskade jag upp hela två stycken strängivarius-fioler. Eftersom jag är ganska bra på instrument valde jag att behålla en. Jag får väl erkänna att jag inte är så duktig än, men det kommer jag bli.

Robin stöttar mig inte i mitt fiolspelande som jag önskar att han kunde göra. Han skriker åt mig att sluta och håller för öronen. Han får väl sova på soffan om det inte passar sig att jag spelar klockan tre på natten.

Zelda har blivit tonåring och är inte helt olik mig själv. Förutom faktumet att hon numera gör sina läxor, varje kväll. Hon nördar ner sig i det mesta. Skolan, BlicBloc. Ja till och med programmering! 

Jag känner mig faktiskt stolt över henne. Hon har redan kommit en bra bit på vägen med sitt programmerande medan hennes far inte ens har börjat.


Tyvärr betyder detta att jag behöver laga datorn oftare. Den har av någon anledning börjar krångla mer sedan Zelda kom igång med sitt programmerande. Hon kanske håller på att förstöra datorn?

Båda ungarna har fått för sig att vårt sovrum är stället att vara på. Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva förklara för dem att de har egna rum, men de verkar inte vilja vara där. Det känns som att Zelda borde föredra att sova och vara inne på sitt eget rum, som den ensamvarg hon är, men icket.

Det är lite pinsamt, men jag är inte lika fit som jag var en gång i tiden... Om du bara såg mig nu Voldemort. Visst, jag är snygg och min kropp håller mig uppe, men graviditeterna och latheten har satt sina spår. Men jag har kommit igång med mina joggingturer.


Dessutom känns det inte annat än logiskt att vara i form med tanke på jobbet jag har. Det verkar dock som att jag kommer kunna välja en mer specifik inriktning vid nästa befordran... Jag funderar att välja det datorhackande spåret. Jag klarar inte av att träna hur mycket som helst!

Det senaste tillskottet i familjen är en TV. Den är inte stor, vill jag lova, men ungarna älskar den. Zelda har sina program hon bara måste följa, tills Yaron kommer och byter till barnkanalen. Men så kan de få hålla på. Det är ganska roande.


Vi har byggt ut resten av huset också. Jag kanske kan skicka med en bild någon gång!

Trots att det känns som att jag och Robin växer ifrån varandra mer och mer finner vi ändå tid för lite romans. Han brukar skicka slängkyssar till mig när jag sitter och biter naglarna då min skepnad syns i nyheterna på TV. Det brukar lugna mig.


Jag tror att Robin skulle ta på sig vilket brott som helst för min skull. Det känns betryggande.

Yaron tog med sig en lerklump hem från skolan häromdagen. Det var något han hade format till i skolan. Robin tyckte att det var en helt fantastisk klump och kunde inte släppa den under resten av dagen.


Jag börjar tro att Robin har blivit mer senil än han själv förstår... Visst får han ha en lerklumps-hobby om han vill. Men varför kan han inte bara sätta sig på arslet och programmera?!?

Jag hade över ett offer för att pranka, men det gick sådär. Lerklumpen, du vet... De blir som besatta. Jag anar att det är värre än BlicBloc. Vi har fått en ny förbannelse. De är alldeles för många nu.

Det är tur att min son alltid finns till hand för att prankas. Jag skrämmer honom och bjuder in honom till påhittade fester. Ibland kommer jag med fejkade dåliga nyheter. 

Han kastas mellan skratt, gråt och förtvivlan. Det känns så härligt i hjärtat.

Jag försöker att vara lite försiktig med Zelda. Jag litar helt ärligt inte på henne. Hon ser de demoner jag ser och hon är dessutom väldigt smart. Jo, jag vet att jag också har min beskärda del av smarthet, men hon är liksom påläst.

Hon har aldrig gått på något av mina hyss. Dessutom verkar det växa fram ett begär hos henne att bringa ondska till världen. Hon pratar om en kille i klassen som kör med alla tjejer och mobbar många i skolan. Hon vill offra honom till Koplantan. Jag ser mycket potential i henne!

Men ibland undrar jag om hon verkligen är helt okej. Igår stod hon och tittade på tomaterna på skärbrädan i två timmar, innan hon bryskt gick ut från köket. Demonerna kanske finns i tomaterna också. Jag tror att det är så.

Ravenous 1.13 - Jakten på koplantan

Det känns inte så annorlunda att ha blivit äldre. Jag har märkt att jag gått up  i vikt sedan barnafödandet och noll motion. Det var ju längesedan jag födde nu... Men jag har inte sett det innan? Du skrattar säkert åt mig nu, dagboken, och tycker jag har varit tjock hela tiden. 

Något som faktiskt är annorlunda är att Robin har blivit gammal. Jag stod och skar upp tomater till en sallad (ja jag försöker äta nyttigt just nu) när Robin bara snurrade till och blev gammal. Det var minst sagt läskigt. Nu vet jag att vi definitivt inte är lika gamla. Hur ska jag hantera det här?

Jag började med att sätta mig ner med min familj och äta middag. Det är helt otroligt de gånger vi lyckas äta middag alla tillsammans. Zelda brukar vara först med att gå iväg. Som den ensamvargen hon är blir det jobbigt för henne att vara alltför nära familjen för länge...


Jag tycker det är skönt att hon inte är klängig. Skulle hon ha pratat lika mycket som Yaron hade jag blivit tokig.

Jakten på koplantan hade börjat på riktigt. Hade jag fått bestämma hade jag hittat ett kobär första veckan jag kom hit. Sådan tur hade jag inte. Jag spenderar många dagar och kvällar vid dammen. Jakten går före familjen just nu.

Så beslutsam som jag var att hitta ett kobär gav jag inte upp så lätt. Det var andra natten jag sov på parkbänken. Allt för att fortsätta fiska så fort jag fått lite sömn.


Tydligen var jag inte ensam om att övernatta i parken. Hade jag en konkurrent?!

Jag gick upp tidigt efter den tuffa natten på parkbänken och tog en joggingtur. Jag försökte komma på alla möjliga strategier under tiden, för att fiska upp det där kobäret. Första gången jag fångade ett kobär hade jag inte tänkt alls. Jag visste inte ens om att det fanns koplantor vid det laget. Kanske skulle jag bara släppa pressen?

När jag kom tillbaka till parken hade det ljusnat. Och vem låg inte på marken? Jo, Robin. Hade han också sovit över i parken? Han hade följt med mig samma kväll som moraliskt stöd, men sedan hade jag glömt bort honom.


Det var nog inte så bra för en gammal man som honom att svimma på stenplattorna sådär... Men jag hade viktigare saker för mig än att hjälpa honom.

Efter att ha fångat två strängivarius-fioler fiskade jag upp en annan märklig låda. Jag tog bort sjögräset och öppnade den med spänning. Kunde det äntligen vara ett kobär...?

Till min stora lycka var det precis vad jag hoppades på: ETT KOBÄR!! Jag var så exalterad att jag var tvungen att fira med att grilla ett gäng tofukorvar. Jag hade trots allt spenderat två dagar i parken och inte ätit särskilt bra.


Ett boot camp som verkligen lönade sig, skulle man kunna säga.

 Väl hemma satte jag kobäret i jorden direkt. Detta skulle det bli en utmärkt koplanta av! Jag vattnade den ordentligt innan jag fick en god natts sömn i min egen säng. Robin hade också tagit sig hem och låg och sov bredvid mig.


 Dagen därpå hade vi födelsedagskalas för Zelda. Vi hade förstås inte bjudit in några gäster, det hade hon inte uppskattat. Men en tårta hade jag bakat och sett till att hela familjen var hemma. Jag tror att jag blir bättre och bättre på att vara mamma!

Zelda sprang direkt ifrån sin chokladtårta och in på toaletten. Om hon var något som jag som tonåring uppskattade hon inte att Yaron sprang in efter henne.


"MEN UT DIN UNGE INNAN JAG BRYTER AV DEN DÄR J*VLA TUTAN!!" Hörde jag ut till köket.

Det var då otacksamma barn man har. Här har man stått och bakat en supergod chokladtårta och ingen rör den! Är de ens simmar? Vem tackar nej till chokladtårta?! Jag högg in på tårtan själv efter ett tag. Jag hade varit utan mat i två dagar och behövde helt klart fett.


Zelda satte sig ner vid datorn, utan att slå igång den, och började pratade med någon. Jag antog att hon hade fått det efter mig. Förbannelsen att kunna se och prata med demoner.