Det känns inte så annorlunda att ha blivit äldre. Jag har märkt att jag gått up i vikt sedan barnafödandet och noll motion. Det var ju längesedan jag födde nu... Men jag har inte sett det innan? Du skrattar säkert åt mig nu, dagboken, och tycker jag har varit tjock hela tiden.
Något som faktiskt är annorlunda är att Robin har blivit gammal. Jag stod och skar upp tomater till en sallad (ja jag försöker äta nyttigt just nu) när Robin bara snurrade till och blev gammal. Det var minst sagt läskigt. Nu vet jag att vi definitivt inte är lika gamla. Hur ska jag hantera det här?
Jag började med att sätta mig ner med min familj och äta middag. Det är helt otroligt de gånger vi lyckas äta middag alla tillsammans. Zelda brukar vara först med att gå iväg. Som den ensamvargen hon är blir det jobbigt för henne att vara alltför nära familjen för länge...
Jag tycker det är skönt att hon inte är klängig. Skulle hon ha pratat lika mycket som Yaron hade jag blivit tokig.
Jakten på koplantan hade börjat på riktigt. Hade jag fått bestämma hade jag hittat ett kobär första veckan jag kom hit. Sådan tur hade jag inte. Jag spenderar många dagar och kvällar vid dammen. Jakten går före familjen just nu.
Så beslutsam som jag var att hitta ett kobär gav jag inte upp så lätt. Det var andra natten jag sov på parkbänken. Allt för att fortsätta fiska så fort jag fått lite sömn.
Tydligen var jag inte ensam om att övernatta i parken. Hade jag en konkurrent?!
Jag gick upp tidigt efter den tuffa natten på parkbänken och tog en joggingtur. Jag försökte komma på alla möjliga strategier under tiden, för att fiska upp det där kobäret. Första gången jag fångade ett kobär hade jag inte tänkt alls. Jag visste inte ens om att det fanns koplantor vid det laget. Kanske skulle jag bara släppa pressen?
När jag kom tillbaka till parken hade det ljusnat. Och vem låg inte på marken? Jo, Robin. Hade han också sovit över i parken? Han hade följt med mig samma kväll som moraliskt stöd, men sedan hade jag glömt bort honom.
Det var nog inte så bra för en gammal man som honom att svimma på stenplattorna sådär... Men jag hade viktigare saker för mig än att hjälpa honom.
Efter att ha fångat två strängivarius-fioler fiskade jag upp en annan märklig låda. Jag tog bort sjögräset och öppnade den med spänning. Kunde det äntligen vara ett kobär...?
Till min stora lycka var det precis vad jag hoppades på: ETT KOBÄR!! Jag var så exalterad att jag var tvungen att fira med att grilla ett gäng tofukorvar. Jag hade trots allt spenderat två dagar i parken och inte ätit särskilt bra.
Ett boot camp som verkligen lönade sig, skulle man kunna säga.
Dagen därpå hade vi födelsedagskalas för Zelda. Vi hade förstås inte bjudit in några gäster, det hade hon inte uppskattat. Men en tårta hade jag bakat och sett till att hela familjen var hemma. Jag tror att jag blir bättre och bättre på att vara mamma!
Zelda sprang direkt ifrån sin chokladtårta och in på toaletten. Om hon var något som jag som tonåring uppskattade hon inte att Yaron sprang in efter henne.
"MEN UT DIN UNGE INNAN JAG BRYTER AV DEN DÄR J*VLA TUTAN!!" Hörde jag ut till köket.
Det var då otacksamma barn man har. Här har man stått och bakat en supergod chokladtårta och ingen rör den! Är de ens simmar? Vem tackar nej till chokladtårta?! Jag högg in på tårtan själv efter ett tag. Jag hade varit utan mat i två dagar och behövde helt klart fett.
Zelda satte sig ner vid datorn, utan att slå igång den, och började pratade med någon. Jag antog att hon hade fått det efter mig. Förbannelsen att kunna se och prata med demoner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar