Så var mina andra dotter en fullvuxen tonåring! Jag har bekantat mig med min "nya" dotter i några dagar, rädd att hon ska vara lika lite till hjälp som Valentina.
Men Uma har en helt annan mogenhet. Jag vet inte vart den kommer ifrån! Hon är sällan sur och grinig och erbjuder sig att hjälpa till lika mycket som då hon var barn.
Jag älskar mina döttrar fullt lika mycket, men det verkar Valentina inte förstå. Jag får inte krama Uma utan att hon ger ifrån sig en stor suck och blänger mot oss.
Visst, hon är mer pappas flicka än vad Uma är, men vad är det för barnsliga fasoner? Vi kramas alla lika mycket!
Tja, inte systrarna emellan, tyvärr. Jag trodde att Valentina skulle bli snällare mot Uma nu när de är på samma nivå, men hon verkar bråka med henne ännu mer.
Vad jag hört på håll är att hon kallar Uma för smörare och att hon bara vill ha mig för sig själv. Tänk om det vore så! Den turen har jag inte med båda mina döttrar.
Uma älskar att vara instängd på sitt rum och ägna sig åt sina kreativa idéer. Hon förtjänar verkligen fiolen jag köpte åt henne på sin födelsedag. Jag tror hon kommer bli något stort! En stor musiker!
Valentina tjatar dag in och dag ut på att få åka på modeveckan i Paris. Jag har sagt flera gånger att jag knappt har råd med varsin säng åt mina barn och att hon åtminstone kan ta ett deltidsjobb för att tjäna in egna pengar. Men det vägrar hon.
"Jag ska inte jobba!! Vad tror du om mig, pappa?! Det sårar mig att du hellre ser mig jobba än åka iväg och ha roligt i Paris!! Jag HATAR er allihopa!"
Sedan kom mitt sista barn någonsin. Nu får det inte bli några fler! Jag hade gudarna på min sida och fick en baby, istället för två eller tre. Det var en stor lättnad och jag matade min fjärde och sista son, Remus, med nöje.
Vad jag inte finner lika stort nöje i är när Samael ska försöka ta hand om Remus. Det är väl gulligt tänkt av honom, men han gör honom bara ännu argare i sin vagga!
Någon som mirakulöst får tyst på allt från skrikande spädbarn till gnälliga lågstadiepojkar är Uma. Jag vet inte vad det är med henne, men hon kan det här med barn! Nästan bättre än mig och Elin.
Mycket bättre än Elin, får jag lov att erkänna. Det känns som att hon ignorerar Remus alltför ofta.
Själv har jag fått möjlighet att välja inriktning på mitt jobb. Jag vill jobba mig uppåt som företagare och är just nu vice ordförande. Inte så illa pinkat, eller hur!
Dessutom får jag äntligen släppa datorn och alla rapporter. Jag behöver inte skriva en enda rapport till! Istället ringer jag affärssamtal några gånger om dagen. Så mycket softare.
Jag måste erkänna att jag utnyttjar Umas välvilja till barnen. Jag vet att hon kommer och tar hand om Remus om jag bara håller ut i några minuter. Det är fruktansvärt att höra sitt barn skrika, men det är ännu mer fruktansvärt att missa sin sömn...
"Pappa! Jag kan inte komma upp varje morgon och ta hand om Remus. Jag har ju skola! Du gör det med flit va? Schysst."
Nej, det är nog inte så schysst av mig. Flitig som Uma är har hon tagit ett deltidsjobb utan att jag ens nämnt tanken för henne. Ni kanske kan gissa vilket jobb? Som barnpassare förstås! Min lilla ängel. Så stor och tar hand om alla barnen.
Hon ska bara veta vad som väntar henne när hon blir vuxen... Om hon nu kommer skaffa lika stor familj som jag.
Men jag försöker gottgöra mina misstag. Ingen är perfekt. Jag brukar laga frukost åt dem allihopa. Tyvärr brukar jag oftast börja försent så att de inte hinner äta innan skolbussen är här ändå.
Jag måste verkligen få pli på mitt liv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar