fredag 6 mars 2015

Ravenous 2.12 - Nya offer

Det är fortfarande spänt mellan mig och Jonas. I alla fall för mig. Jonas verkar låtsats som ingenting och tyr sig mer mot Xavier och Xerxes. Som för att slippa mig. Är det verkligen det han vill? Varför kan han inte bara be om ursäkt? 


Jag vet inte hur det här ska hålla. Det är kanske inte bara det att han glömde bort min födelsedag. Det känns bara inte rätt längre. Han hjälpte i alla fall till att göra klart pojkarnas rum. Det kändes inte ens bra att spendera den tiden med honom.




Som om inte det var nog verkar Xavier ha svårt att hålla tätt. Att det skulle vara så svårt att samsas fyra personer om toaletten trodde jag aldrig. Planera era toalettbesök bättre, säger jag bara! Hur svårt kan det vara?


Dessutom har inte mamma synts till på ett tag. Vilket innebär att köket är i rent kaos. Jag har inte tid att diska varje dag, och det är inte direkt så att någon annan gör det.




Pojkarna spenderar mer tid i sitt rum i alla fall. Det är ju tur då vi lagt ner mycket pengar på det. Xavier gillar verkligen kemibänken. Xerxes är mest där uppe för att hålla honom sällskap...


Men jag är väldigt glad över att de går så bra ihop. Vore de inte för kläderna hade jag haft svårt att skilja på dem!



Xerxes är verkligen en speciell pojke. Han har hur många kompisar som helt i skolan, har ett självförtroende utan dess like, spelar schack och gör alltid sina läxor. Jag har alltid trott att det var antingen eller. Antingen är man populär och skiter i skolan, eller så är man ett smarthuvud som hellre sitter hemma.


Xerxes verkar vara både och. Jag är ganska säker på att det är han som kommer få bära facklan som tredje generation!





Nej, Journalen. Jag tror att jag måste be Jonas att flytta ut. Jag vet inte om det dels är på grund av demonerna, men ingenting står rätt till med honom. Demonerna intalar mig att han är farlig och jag river argt mot honom i luften. Särskilt då han alltid står i vägen för mig.


Han gav mig aldrig det utrymmet jag behövde! Det kommer nog inte bli bättre på den fronten, någonsin.




Bägge koplantorna har vuxit upp. De är så fina! Jag älskar att ha ett par levande koplantor på gården. Dessutom ger jag inte upp hoppet. De ska sluka en sim, någon annan än mig.


Jag gav Xerxes en oroad blick när jag gick in. Ska han leka med koplantorna måste han ta det lugnt! Han får inte av någon anledning frestas av tårtbiten. Framtiden kommer snart ligga i hans händer.



Så, jakten på föda till de nya koplantorna fortsätter. Jag har inte döpt dem än... Det känns som att de tidigare koplantorna följde ett tema. Jag tror inte att Voldemort har ett tredje namn? Att döpa någon av dem till Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn är alldeles för långt.


Jag tycker jag gör ett bra jobb med att socialisera med grannskapet, trots att jag egentligen inte vill. Men en dag ska slitet ha lönat sig. Det är jag säker på.




En granne ville skaka hand när han skulle gå. Jag ville förstås inte att han skulle gå redan. Om han bara kunde vänta tills de blev hungriga! 


Men, det var väl lika bra att vara trevlig så att han ville komma tillbaka. Jag hade nästan glömt bort det här med handen. Han fick en stöt och gick chockerat hem. Jag hoppas inte detta har gått i arv till mina söner!




Jag har berättat för mamma om mina planer. Jag och Jonas älskar inte varandra längre. Jag tror inte det. Mamma stöttar mig såklart till hundra procent i mitt beslut. Hon blev så lycklig när jag berättade om mina planer att hon gav mig en stor kram. Det har hon aldrig tidigare gjort. Kramat mig, alltså.


Jag kom in i köket sent en kväll då mamma intensivt hackade ett par vattenmeloner. Hon sneglade ondskefullt mot Jonas och började sakta smyga sig emot honom med kniven i handen. Men det fick väl ändå vara nog! Jonas kanske inte var den rätta för mig, men han förtjänade inte att dö!


Med en stor suck släppte mamma kniven och hoppade i sin grav igen.





Jag vet inte om mammas demoner hade någon fysisk kraft, eller om hon faktiskt blivit till en demon själv. Några få minuter senare föll nämligen Jonas ihop på golvet, och dog.





Då slog det mig. Alla känslor och allt tid vi spenderat tillsammans, allt vi gått igenom, allt bara rusade genom huvudet och jag kastade mig ner på knä framför Liemannen. Vår kärlek var äkta. Det visste jag nu. Han fick inte vara borta! Min älskade Jonas fick inte dö!





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar