I samma veva gick kompisen. Xavier hoppade uppspelt fram till mig och sa att han fått en ny kompis. Det kändes verkligen hemskt att jag nu skulle förstöra hans glädje, men det var tvunget att bli gjort.
"Xavier. Vart har du din bror?"
"Han är borta och dansar. Han har dansat hela dagen."
"Okej. Jag antar att jag får berätta det för er en i taget."
Jag hade en stor klump i magen men lyckades ändå berätta lugnt och sakligt för Xavier vad som hade hänt. Han bröt ut i gråt och slängde sig om mig, likadant gjorde Xerxes. Vi grät alla tillsammans i parken ett tag, tills jag tyckte att de kunde göra något roligt av resten av dagen. Vi skulle snart åka hem och försöka få i oss någon middag.
Själv försökte jag bota sorgen genom att fiska. Det var inte så att jag egentligen behövde någon ny koplanta, men jag antog att ännu en skulle få mig på bättre humör.
Fiskelyckan var inte så stor, men vad gjorde det. Det kändes ändå som att mitt liv hade fallit isär. Hur skulle en koplanta kunna bota Jonas bortgång egentligen? Det flög förbi en fjäril bakom mig som satte sig på min axel. Jag tittade förvånat på den. Det kändes som att det kanske var Jonas som visade att han fanns med mig, fastän han fysiskt var borta.
För att lätta upp den tunga stämningen gick jag emot alla mina principer och bjöd med mig halva parken hem. Två kompisar till Xerxes och Xavier, samt Kristoffer och en dam som följt med i dramat. Viktigast var att pojkarna hade något roligt att göra, för att skingra tankarna.
De gick tröttsamt upp mot rummet. De kanske inte skulle orka leka med någon ändå.
Jag ringde till och med efter Yaron. Det kändes bra att inte vara ensam i det här. Han hade tyckt bra om Jonas och blev också ledsen över hans bortgång. Av någon anledning satt han dock ute på verandan och läste en bok istället för att trösta mig.
Han kom in först när middagen var färdig. Han ställde sig framför mig och började dra massa lama skämt. Var det verkligen rätt tillfälle för det?! Han skrattade så han vek sig och var så nära på att ge honom en rejäl käftsmäll. Men jag kände att det hade varit nog drama på en dag.
Jag skulle se till att han blev föda åt en av koplantorna istället.
Det började bli sent och jag bestämde mig för att ta en dusch. Det var inte så bra för mitt psyke att spendera såhär mycket tid med främlingar då jag precis varit med om ett dödsfall.
Plötsligt kom Kristoffer in och skrek lätt till och bad om ursäkt när han såg mig i duschen. Han var verkligen lika nere som jag och hade inte för avsikt att gå.
Jag skulle precis gå upp för att se så att kompisen åkt hem och att pojkarna lagt sig då jag hörde tre gälla barnaskrik. Kemibänken stod i lågor! Jag sprang för mitt liv in i deras rum. Ingen mer fick dö idag!
Som tur var hade mamma väckts upp ur sin grav och kommit till räddning. Hon som antagligen hade brutit ut i ondskefulla skratt om detta hänt under hennes livstid. Det var bra märkligt det där, men jag var tacksam.
Dessutom ska pojkarna ALDRIG mer få umgås med den där pojken. Jag är säker på att det var han som startade branden, med flit.
Det hade blivit morgon och jag höll på att kollapsa av trötthet. Alla hade gått förutom Kristoffer. Han hade klarnat till i humöret och stod och kokade kaffe.
"Jag tänkte att du kunde behöva en kopp! Det har varit ett hektiskt dygn. Jag kan inte föreställa mig hur du mår. Jag stannar här tills det känns bättre för dig."
Han kändes faktiskt lite läskig. Vi kände ju inte varandra? Visst, nu hade vi snart spenderat ett dygn med varandra ändå, men det var inget jag hade tänkt.
Jag tog emot kaffekoppen och pratade ett tag med Kristoffer vid köksbordet. Han berättade roliga historier om Jonas och att han nog inte passade alltför bra som affärsman. Han hade varit borta från jobbet mer än någon annan och det hade inte chefen gillat.
Det var ju inga nyheter för mig precis. Jag förstod aldrig varför han inte bara kunde gå till jobbet som en normal sim! Vi skrattade lite åt det faktumet och Kristoffer kom plötsligt på att han var tvungen att gå hem.
Jag följde honom ut och somnade av total utmattning på trottoaren.
Tur att det var söndag. Det fanns ingen chans att jag hade kunnat gå till jobbet idag. Jag släpade mig in till vår stora sköna säng och somnade snabbt. Jag hörde efter ett tag att Xerxes kom in. Han ville inte sova själv.
Jag uppskattade inte att barnen sov i min säng i vanliga fall, men i dessa tider var det helt förståeligt. Dessutom var det bättre att ha någon där än att sova helt ensam.
Veckorna gick och jag försökte leva med Jonas död så gott jag kunde. Idag skulle Xerxes och Xavier bli tonåringar och det var både roligt och tråkigt. Jag hade gärna haft dem som gulliga barn längre, speciellt i all den här röran. Men deras liv behövde också gå vidare och de var så lyckliga över att äntligen fylla år.
Alla gäster dansade loss framför den nya stereon medan jag bakade tårtor. Jag hade trivts mycket bättre med ett kalas i liten skala, men pojkarna är så mycket mer sociala än mig och ville såklart bjuda in mycket folk.
Ungen som höll på att bränna upp vårt hus var här. Jag tittade ondskefullt mot honom och lovade mig själv att inte vara elak, för pojkarnas skull. Kanske kunde jag be mamma sköta den biten...
Äntligen var tårtorna klara. Xerxes var ivrigast på att blåsa ut ljusen och önskade högt att han skulle bli nästa arvinge. Jag hade ju inte ens pratat med dem om arvet? Det var nog mamma som hade varit i farten och skvallrat.
Gästerna hejade på och jag håll tummarna för att mina älskade pojkar skulle bli lika fina och kloka som tonåringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar