Ravenous 2.4 - Första gången

Jag höll på att explodera när det knackade på dörren en dag. Det var Jonas! Han hade sett mig komma hem från jobbet och väntat på rätt tillfälle att knacka på. Jag hade nästan hjärtat i halsgropen när jag släppte in honom. Egentligen ville jag inte alls att han skulle träffa min galna familj, men jag var så glad att se honom.

Jag visade honom mitt rekord i BlicBloc. Ligger etta i rankningen just nu. Inte så dåligt. Det tyckte inte han heller!

Jag föreslog att vi skulle sätta oss i soffan istället. Han kunde ju inte stå och titta på när jag spelade BlicBloc hela dagen. Jonas berättade om hur tråkigt hans städjobb var, att han egentligen ville jobba med något annat. Vad visste han inte riktigt, men städa var ingen hit.


Jag kunde förstå honom. Så mycket som jag städade hemma skulle jag nog inte heller uppskatta ett städaryrke.

Vi kommer riktigt bra överens jag och Jonas, det kan jag säga direkt. Jag är verkligen förvånad. Jag har aldrig trivts så bra med någon. Inte trivts med någon överhuvudtaget, bara stått ut.


Jag fick en bubblande känsla i kroppen och ville försvinna in bland kuddarna i soffan samtidigt som jag ville lägga armen om honom. Jag hade nog inte kramat någon tidigare i hela mitt liv, jag är inte så fysisk. Men det skedde liksom per automatik i hans närhet. Jag valde det senare alternativet och la armen runt honom. Han log stort mot mig och det kändes helt underbart!

Jag hörde någon slamra med bunkar och redskap i köket. Yaron var inte heller någon höjdare på att laga mat. Det skulle bara vara så pinsamt om han höll på att laga mat nu.


Jag och Jonas hade nämligen bestämt oss för att beställa pizza och se på en film. Allt här hemma i Ravenous galna lya. Jag är minst sagt chockerad av mig själv. Men jag var bara tvungen att lära känna honom bättre. Jag blir less, uttråkad och får panik i de flesta sociala situationer, även med min familj. Men med honom vill jag bara umgås mer. Det är jättekonstigt.

"Oj! Här ser det ut... som ett bombnedslag. Är det du som har lagat mat?"


Yaron skrattade bort röran och sade att han höll på att lära sig att laga mat. Han hade gjort en gryta som vi gärna fick smaka. Jag var högst sagt tveksam. Det kunde lika gärna vara giftigt om det var Yaron som gjort maten. Men Jonas fattade snabbt tycke för min knäppa bror och ville gärna äta middag med honom. Vilken diss...

Jag gick tillslut med på att äta Yarons mat också. Jag är inte särskilt kräsen med mat, så det var faktiskt helt okej. Ett litet pluspoäng får min bror där. Samt att han inte skämde ut mig under middagen. Nog för att jag kunde tycka det var lite väl tidigt att Jonas skulle bekanta sig med min bror. Det är bara andra gången vi träffas!


Efter Yaron gått iväg och Jonas berömt mig för min trevliga lillebror fick jag en galen impuls. Jag sträckte mig fram och kysste honom! Bara sådär! Jag raglade bakåt, som av berusning, efter jag förstått vad jag gjort. Det galnaste av allt var att kyssen var besvarad. Det här var verkligen mer än vänskap. Jag som aldrig ens hade haft en vän tidigare.

Helt som i trans fumlade jag efter disken för att fokusera på någonting annat. Det här var bara för mycket! Vad hade jag gjort?! Jag hade definitivt gått för snabbt fram. Dessutom var Jonas äldre än mig. Det både märktes och syntes, om man tittade nära.


Jag visste varken tid eller rum och jag behövde bara få space just nu. Blev återigen rädd att världen skulle mörkna och att jag skulle ramla ihop livlös. Jonas såg att jag höll på att få panik och sprang fram för att omfamna mig i ännu en kyss. Jag slappnade direkt av när han höll om mig.


Jag antar att jag är kär. Det kan inte vara något annat.

Jag var som i en mjuk dvala de kommande dagarna. Jag kunde inte tänka på något annat än Jonas. Förutom en del programmering då. Men jag måste erkänna, programmeringen hamnade i skymundan, för första gången i mitt liv. Istället var jag konstant inloggad i chatten för att diskutera allt ifrån kretskort till kvällens fullmåne. Det kändes romantiskt, det måste jag medge.

Jag slängde till och med några förälskade blickar mot Surfaräggplantsgrodan. Vad var det med mig?

Efter att ha chattat i två timmar kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att träffa honom, nu! Det var som en drog och jag antog att det bara skulle bli värre. Jag hade svårt att tro att detta skulle vara nyttigt för mig i längden, men jag gick efter mina drifter, som uppenbarligen ville ha honom.

Han ville som tur var ha mig lika mycket, och det slutade hetare än jag tänkt. Jag gick nog snabbast fram i hela världen. Från att aldrig ha kramat någon, aldrig haft en vän, till att kyssas och sedan myspysa. Allt under loppet av fyra dagar...

Men jag måste säga. Det kändes helt otroligt! Jag är fylld av en sådan uppiggande känsla jag aldrig haft förut!

Jag var tvungen att gå upp och dricka vatten mitt i natten. Jonas låg och sov i min säng. I min säng! Han luktade så gott och han var så härlig att krama om. Jag kramade om honom hela natten. Ibland kramade jag så hårt att han vaknade och frågade vad jag höll på med. Antar att det blev lite för intensivt för mig, vår nya relation...


Mamma satt uppe och tittade på en komedi när jag gick upp. Jag borde inte vara förvånad. Mamma har i princip aldrig varit uppe på dagen. Jag försökte smyga mig tillbaka till sovrummet, men det gick inte så bra.


"Oj oj, Zelda! Har ni roligt där inne? Jag minns hur det var, första gången. Ja det var ju mycket tidigare än för dig, men jag antar att vi alla är olika."


Jag försökte visa mitt missnöje med en dödande blick. Det var nog dags för henne att åberopa Liemannen snart, kunde jag tycka.

Ravenous 2.3 - Killen i hatt

Jag ville bara sjunka genom jorden. Eller sanden, för parken är full av sand. Istället sneglade jag bort mot honom och blev irriterad. Den här dagen hade gått så bra! Alla hade lämnat mig ifred och nu var han tvungen att förstöra det här. Jag var förbannad.

"Hörru, hatt-killen! Jag är inte bara en tjej med rött hår. Du ska lämna mig ifred! Förstår du inte att vissa kommer till parken för att vara ifred?!"

Jag var chockad över min reaktion. Jag hade aldrig skrikit såhär på någon förut. Blev jag verkligen så provocerad?

Killen i hatt gömde sitt ansikte och blev högröd i ansiktet.


"Oj, förlåt. Det var verkligen inte meningen att göra dig arg... Jag brukar s-städa på ditt jobb och kände igen dig. Ja.. jag... Tycker du är söt. Nu har jag redan sagt för mycket", stammade han fram.


Jag kände mig faktiskt dum. Jag är inte elak mot de som inte förtjänar det. Men nu var jag alldeles för skamsen för att be om ursäkt. Istället fick jag tunghäfta tills nästa störande kille kom gåendes mot oss.


"Vad bråkar ni om? Kan ni inte ta bråken hemma, om ni har ett så dåligt förhållande!"


Det fanns inte ord för hur förbannad jag var. Komma här och påstå att vi var ett par?! Hur idiotisk fick man bli? Jag gav honom en rejäl utskällning och var så arg, skamsen och rädd att jag blev som fastfrusen i sanden. Jag kunde inte ens gå därifrån. Det kändes som den värsta kvällen i mitt liv. Bara jag inte dog av skamsenhet nu.

Hatt-killen försökte rädda situationen så gott han kunde. Han såg uppenbarligen att jag höll på att dö. Jag hade sådan panik att det började svartna runt omkring mig. Tillslut gjorde det det, och jag trodde på allvar att jag skulle dö.


Han fångade mig i en svepande rörelse och visade stort tecken på oro. Det fanns väl inte så mycket att bry sig om? Det var ju bara jag. Han ledde bort mig till två stolar. Han ville sitta mitt emot mig så han kunde se när jag piggnade till. Han sprang och hämtade ett glas vatten och försökte liva upp mig.


"Äsch. Sådant där händer. Var inte orolig! Jag var så klumpig som ropade på dig sådär. Jag ber verkligen om ursäkt. Du vill inte utmana mig i ett parti schack...? Jag har fått för mig att du är rätt duktig på det där logiska. Du är ju sjukt duktig på datorer i alla fall! Det har jag allt sett när jag skurat golven."

Jag blev rätt smickrad faktiskt. Hade han lagt märke till mig på jobbet? Jag som försökte göra mig så osynlig det bara gick. Jag hoppades i smyg att ingen av mina arbetskompisar ens märkte att jag var där. Tydligen var jag synligare än jag trodde.


Jag vann mot honom i schackpartiet och började känna mig lugn. Han var inte så farlig. Det var värst i början. Jag hoppades att jag aldrig skulle behöva vara med om ett sådant möte igen.


Vi sade hejdå och han presenterade sig som Jonas när jag tog hans hand. Jag hade ärligt talat aldrig skakat hand med någon tidigare och förstod ingenting när han plötsligt fick världens stöt genom hela kroppen. Jag drog snabbt tillbaka handen och stirrade skräckslaget på handflatan. Vad var detta?!


Jag mumlade något ursäktande och gick skuldbeläget därifrån. Vad i hela friden var det här?! Jag var tvungen att ta ett snack med mamma. Eller uppsöka sjukhuset på stört.

Jag kände mig inte redo att åka hem. Jonas hade åkt hem och jag hoppades att han inte hatade mig nu. Det där var väl det värsta jag kunde göra. Jag lyckas ha ett normalt möte med en annan sim, efter massa pinsamheter förstås, också måste jag ge honom en livsfarlig elektrisk chock genom hela kroppen.

Kobäret var inte hittat än och jag gav det några timmar till. Vid fyra på morgonen var jag tvungen att ge upp. Jag hade ingen fiskelycka idag.

Det hade blivit morgon när jag kom hem. I köket möttes jag av mamma som gjort två kaffekoppar, varav lämnat en orörd på bänken. Jag frågade henne förvirrat vad hon höll på med. Hon svarade med att hon skyddade kaffet från de onda demonerna. Jag hade svårt att tro att de verkligen var ute efter kaffe, men men.


Jag var tvungen att fråga henne angående det här med elchocken. Jag hade aldrig sett henne ge någon en elchock, men hon var ändå min mamma. Hon kanske visste varför det blev så.

Jag fick förklarat för mig att det var en av våra förbannelser. Men en av de bättre förbannelserna, enligt mamma. Hon älskade att jävlas med folk, så hon tyckte det var en underbar gåva, snarare. Jag höll inte med henne och tog en tallrik med rester från gårdagen.


Som om inte det senaste dygnet hade bjudit på nog med pinsamheter strövade Yaron in i köket och svimmade på väg till sitt rum. Kom... igen. Vad är det för fel på honom?! Kan han inte bara fylla år snart, snälla!!!

 Jag hann väl få ungefär två timmars sömn tills jag började jobbet klockan 10. Jag försökte väcka mig själv till liv genom att forska om de senaste programmeringsteknikerna. Mamma hade hunnit bli så svettig att ett grönt äckligt moln följde efter henne. Gamla människor som inte skötte sin hygien var det värsta.


Mamma skulle väl ändå inte bli en av dem nu? Jag har ändå sett upp till mamma en del. Snälla, måste hon förstöra det?

 Trots att jag var tröttare än jag någonsin varit efter denna arbetsdag var jag så lycklig! Jag hade blivit befordrad till Kodknackare! Programmerandet skulle börja på riktigt!


Dessutom kunde jag inte släppa gårdagens händelser... Jag hade aldrig haft en vän förut. Det hade inte känts nödvändigt. Men nu kunde jag inte sluta tänka på Jonas.

Ravenous 2.2 - Ute bland allmänheten

Hej Journalen. Jag bestämde mig för att kalla dig det ändå. Jag skriver liksom för att jag måste, så det blir en typ av journal.

Igår fick jag äntligen mitt rum renoverat. Nu är det äntligen ett riktigt sovrum! Trivs som nörden framför datorn, eller hur jag skulle kunna beskriva. Nu fattas det bara att mamma och brorsan försvinner ut mitt liv. Främst Yaron. Han är så i vägen. Det finns inget positivt med honom.

Jag är inte någon vidare morgonmänniska, men jag brukar se till att ha ett rent kök innan jag åker iväg till jobbet. Det är jobbigt att komma hem till ett kaosigt hem. Varken mamma eller Yaron är att lita på med städningen, tyvärr. Mamma har bara lagt av med allt. Hon går inte ens till jobbet!

Men det är hennes problem. Irriterande dock att det bara är jag som drar in pengar just nu.

Mamma verkar vara rätt lycklig över att inte gå till jobbet. Men jag tycker det är märkligt. Hon har alltid satt jobbet främst, allt fuffens hon håller på med där. Jag vet att det är olagliga aktiviteter hon håller på med, trots att hon ljuger för oss om vad hon arbetar med. Det räknade jag ut för längesedan.


Sidenote: Du som undrade vart klänningen är ifrån och kanske inte såg min kommentar. Till 90% är den från TSR (thesimsresource). Leta där bland populära plagg!

 Okej, så jag har ändå börjat inse att jag måste utforska staden lite. För de första vill jag spana in datorerna på biblioteket, skulle inte förvåna om de var bättre än den vi har. Ska verkligen spara ihop till en värstingdator. Jag behöver det i och med mitt jobb.


Jag åkte dit väldigt, väldigt tidigt på morgonen. Som sagt, jag är ingen morgonmänniska och går inte upp i onödan direkt, men hellre det än att stöta på massa folk. Vid halv sex på morgonen knallade det in en kille. Jag blev direkt väldigt nervös och ville försvinna från den Simliska ytan, men jag försökte härda ut.

När jag insåg att det strömmade in mer och mer simmar borde jag ha gått därifrån, på en gång. Men jag var så inne i mitt Sims-spel att jag inte bara kunde lämna det. Jag var tvungen att hitta ett bra läge att spara!


Det gick helt okej ändå. Jag låtsades vara så fokuserad på spelet jag bara kunde. Ingen började som tur var prata med mig.

Som tack för att jag varit så duktig och spenderat en halv dag ute bland simmarna fick jag reparera kylen direkt jag kom hem. Jag FÖRSTÅR inte varför mamma inte kan göra något. Hon kan det här mycket bättre än jag, men hon vägrar av någon anledning. 

Eftersom hon inte gör någon nytta överhuvudtaget vore det bäst om hon bara flyttade ut. Men hon är fast bestämd om att vi ska ha en stooor familjegrav. Fint att planera det nu, haha. Det kommer dröja ett tag innan den är stor. Och det är bara vi arvtagare som ska ligga där. Mysigt.

Jag tror att det är mammas galenskap som börjar ta över hela henne. Igår satt hon framför datorn och pratade med Surfaräggplantsgrodan halva dagen när datorn gick sönder. Har lite dåligt samvete faktiskt, jag är väl inte alltför social med henne.

Lite tragiskt om hon ska behöva söka sällskap hos grodan. Men det har hon väl gjort förr.

 Jaha, den här gången verkar jag bara skriva om min mamma. Hur som helst blev hon gammal på riktigt igår! Grått hår, rynkor och hela köret. Men jag måste medge att hon ser väldigt fräsch ut för att vara bort mot 60.


Hon har skaffat sig en hatt också. Hon menar på att det döljer hennes riktiga identitet på jobbet. Jag tycker hon blir virrigare och virrigare... Hon går ju inte ens till jobbet?

Det är lite roligt, för hon retas med Yaron så mycket. Om hon ens retas. Hon verkar vara rätt öppet taskig med honom. Yaron har alltid varit den populäre. Vi är så olika, det är väl därför vi inte går ihop. En annan förälder hade kanske tyckt det varit kul att sonen är bäst i fotbollslaget och gör alla sina läxor.


Mamma verkar tycka han är överdriven och kliche.

Tillbaks till MIG. Det är faktiskt mig det handlar om nu! Jag gjorde ytterligare ett framsteg och mötte mina sociala rädslor. Eller ja, framsteg vet jag inte. De flesta skulle väl tycka att det är det. Själv känns det som en stor uppoffring...


Men jag hade ett mål. Jag skulle föda upp en ny Koplanta!

Att hitta ett kobär är inte lätt. Inte vad jag har fått erfara i alla fall. Enligt mina undersökningar ska det gå lättast att få tag på ett genom fiske. Särskilt vid dammen längst in i parken. Jag ger inte upp så lätt, så jag stod där ett par timmar.

Tills jag blev alldeles utsvulten. Jag väntade så länge jag bara kunde. Det hade samlats mycket folk vid grillen. Så länge jag inte behöver vara särskilt nära andra simmar går det bra. Jag får helt och hållet panik om någon skulle börja prata med mig.


Eftersom bordet var ockuperat med läskiga män stod jag åt min grillade veggoburgare precis vid grillen. Med ryggen emot, förstås. Jag drog en lättnads suck så fort en sim lämnade. Ju färre desto bättre.


Men så ropade killen i hatt efter mig. Det måste ha varit mig han menade.


"Du, rödhåriga tjejen, kom hit!"


Jag höll på att dö på fläcken.

Ravenous 2.1 - Zelda Ravenous

Hej... eh, dagboken. Det är första gången jag skriver. För det första vill jag bara säga att det låter så töntigt att skriva dagbok. Tänker kalla det att skriva journal, det låter proffsigare. Fast jag kan ju inte kalla dig för Journalen? Hmm, jag får komma på något.

Jag heter Zelda Ravenous och är Lourandas dotter. Ja, jag skriver Louranda för att det stör henne. Mamma brukar säga att jag är lik henne, men jag vet inte. Vi har båda rött hår och jag har ärvt hennes gula ögon, men annars vet jag inte. Vi båda har inget problem med att ha ihjäl folk, antar jag. Fastän jag inte lyckats än. Jag hatar andra simmar och tycker att det vore smidigt att bara ta bort dom ur världen.


Min dröm är att bli den bästa programmeraren i världen. Jag vill ägna mitt liv åt allt som har med datorer att göra.

Eftersom att jag är ensamvarg har jag problem att vistas bland folk. Så jag gör det helst inte. Kunde jag få leva mitt liv i enbart mitt eget sällskap och datorns vore det perfekt. Bryr mig inte ett skit om andra tycker att jag är galen. Jag tänker köra på den teorin så långt det går.

Jag vet att det är bra att fortplanta sig så småningom. Men ärligt, jag vill inte bli förälder. Av den anledningen hatar jag faktumet att mamma valde mig som arvtagare. Jag vill bara sitta i min ensamhet och häcka framför datorn. Är jag verkligen en bra kandidat?

Första dagen som ungdom började inte alltför bra. Jag behövde sätta mig ner för att programmera, men mamma vägrade lämna datorn. Vad gjorde hon ens för nytta? Spelade BlicBloc! 

Det är faktiskt jag som bär huvudansvaret för det här hushållet just nu. Hon borde se till att jag får göra det jag ska. Jag har min första arbetsdag som Techguru imorgon. Tur att jag är snabblärd.

Men jag kan egentligen inte klandra henne för det med BlicBloc. Jag har mitt beroende jag med. Mamma kallar det för BlicBloc-förbannelsen. Jag vet inte om det verkligen är en förbannelse? Jag menar, det är ett utmärkt spel och jag ligger trea i Oasis Springs topprankning just nu.

Jag vill verkligen börja tjäna stålar nu. Jag bor i mitt flickrum. Flickrum. Sover i samma säng jag haft sedan jag var sju. Detta är INTE okej.


Jag stretchar mina programmerar-armar varje morgon för att göra så bra ifrån mig jag bara kan. Jag ska allt visa dem att jag är den nya världsmästaren i programmering. De kommer betala mig dyrt i framtiden när de sätter mig på diverse uppdrag.

Jag har haft problem med matlagning sedan tonåren. En gång höll jag på att bränna ner huset. Det var vad mamma sa i alla fall. Trots att det inte ens började brinna! Jag antar att jag hade kunnat leva på pizza, men just nu har jag inte råd.

Allt gick finfint första arbetsdagen. Jag känner mig så extremt bra! Befordrad första dagen! Jag hann bara vara live chatt-support en endaste dag. Tur är det. Jag höll på att dräpa kunder över telefonen hela dagen... Önskar att det vore möjligt.


Numera är jag Kvalitetssäkring. Tja, ett steg i rätt riktning antar jag. Eftersom jag är perfektionist kommer jag garanterat utföra ett noggrant jobb.

Jag bemödade mig att imitera dagens kunder för mamma. Jag tyckte jag imiterade dem rätt bra. Tjatiga, gnälliga och urbota dumma. Hur svårt är det att förstå sig på hur man formaterar en dator?! 

Mamma blängde mest surt på mig, med sina pannkakor i handen. Det var visst ett väldigt bra stöd man fick hemifrån. Det är bara när jag smider planer kring Koplantan hon stöttar mig. Och nu är han död. Jag är nog körd.

Jag tänker varje dag att jag ska bära in datorn i mitt rum, så att jag får ha den ifred. Det gäller att timea alla lediga tillfällen under dagen, och natten, för att få min tid till programmering. Förstår de inte att JAG faktiskt behöver datorn på riktigt?!


Mamma och Yaron är bara ett par muppar som ska trolla forumen eller spela BlicBloc. Kom igen. Jag trollade forumen när jag var åtta, för att jag inte visste bättre. Jag är verkligen omgiven av idioter.

På tal om det går mamma emot sig själv varje dag. Hon hatade lerklumpen av hela sitt hjärta och har hotat ett antal gånger med att bränna upp den. När Koplantan Voldemort levde hotade hon med att mata honom med den. Innan hon insåg att han nog skulle bli dålig i magen...


"Så länge Koplantan mår bra", sade hon ofta. Jag har nog inte haft en helt normal uppväxt.

Jag vet att jag och mamma ser saker andra inte ser. Demoner, kallar mamma det för. Jag vet inte jag. Men jag vet att jag också ser dessa ting. Jag har ganska lätt för att koppla bort dem, jag ser dem knappt som verkliga. För mamma verkar det bli värre för varje dag.


Ibland funderar jag på att säga åt henne på skarpen, men jag orkar inte. Det är inte värt min tid.

Ravenous 1.17 - Träna bort din sorg

Jag har fått nog. Yaron gör inget annat än att gråta framför urnan!! Innan jag fick ett stort raseriutbrott på honom tog jag med honom och Zelda till gymmet. Jag har börjar uppskatta det här att röra på mig och kände att de behövde komma hemifrån.

De gör ärligt talat inget annat än att vara hemma efter skolan.

Zelda blev tillslut lika peppad som jag och tog i allt hon kunde med boxningshandskarna. Det såg i alla fall ut så. Jag tror att hon bär på lika mycket ilska som jag och behöver få det ur henne. Dessutom är det alltid bra att hantera sorg med ilska.


Jag vet att Voldemorts död hade tagit hårt på henne!

Jag låg och stretchade lite efter duschen då Yaron kom fram och ville åka hem. Suck. Han hade inte ens bytt om till träningskläder. Vi åkte faktiskt till gymmet för en anledning - att träna!


Jag sa åt honom att han gått fick åka hem ensam om han ville, men att han aldrig skulle bli en bra fotbollsspelare om han aldrig tränade. Så mycket visste jag.

Själv tänjde jag på gränserna lite extra. Jag har definitivt inte kommit över Koplantan Voldemort. Jag önskar att riktiga Voldemort skulle svara på ett av mina brev eller besöka mig. Skulle verkligen behöva hans stöd just nu.

Jag vet inte hur många gånger jag får be Yaron att lämna mitt sovrum. De har inget här att göra! Jag skulle precis gå in för att väcka Zelda och hänvisa henne till sitt rum då även Yaron skulle ta plats i sängen.


De är faktiskt tonåringar. Såhär höll de inte ens på när de var barn!

Zelda och Yaron berättade att de hade ätit middag med pappa när jag var borta och jobbade. Jag vet att åtminstone Zelda ser demonerna, men att de skulle vara Robin var inget annat än skitsnack. Jag kan väl förstå att de saknar sin pappa, men det är inget bra om de börjar hitta på saker.

Fram tills den dagen jag faktiskt lyckades se honom. Spöket av Robin. Yaron stod och grät vid urnan som vanligt när Robin hoppade ner i den.


Nu får det vara nog!! Inget mer gråt framför den där urnan! Robin hade inget i jordelivet att göra, så jag släppte lös honom till underjorden. Nu finns det ingen anledning att gråta längre!

Nog för att det känns som att jag kommer bryta ihop vilken sekund som helst. Det är inte sällan toaletten, duschen OCH handfatet är sönder när jag kommer hem från jobbet på morgonen. Jag förstår inte vad de håller på med? Hur ska de någonsin kunna klara sig själva om de hela tiden har sönder saker?


Tur att Zelda blir ungdom snart. Då blir det hon som får ta allt ansvar. Jag kommer inte lyfta på ett finger till.

För tillfället håller jag på med ett par lyckade hackningar. Lothario-fonden är busenkel att hacka sig in i. Jag vet att de bor i grannstaden. Att de har mycket pengar? Haha, inte så länge till. Jag är numera Digitjuv och sköter många hackningar hemifrån.

Zelda är det smartaste barnet. Därför är jag så besviken på att hon blivit lika besatt av lerklumpen som sin bror och far. Yaron blev till och med sur och ledsen och när hon hade lerklumpen en hel kväll.


Jag hade kunnat köpa en åt dem var... Men ALDRIG! Den där lerklumpen är det största otyget under vårt tak just nu!





"Yaron. Jag fyller 20 imorgon. Du ska veta att du ska ut ur mitt hus SÅ FORT du blåst ut ljusen på din eländiga tårta. Du ska vara glad att jag inte kastar ut dig tidigare."


Jag hörde dem från köket och var stolt över henne. Hon visste vad det innebar att vara arvtagare.

Nästa dag var Zeldas födelsedag. Hon gick förnöjt ut ur vårt hus för att spendera hennes sista dag i skolan.


Jag vet också att det här är sista gången jag skriver i dig, dagboken. Så fort Zelda har snurrat in i ungdomens tid är det ingen annan än hon som ska föra släkten vidare och skriva här. Jag har fått henne att lova att skriva i dagboken. Jag hoppas hon håller sitt löfte.