Nu du dagbok, har jag något stort att berätta. Jag har gift mig! Ja det är sant. Trots att jag aldrig har älskat Robin så kände jag att det var dags. Jag visste heller inte hur lång tid han hade kvar, så det spelade ju ingen roll. Jag skulle antagligen bara vara gift i några dagar.
Robin klagade på att hans kostym satt för tight, men snart så kunde vi börja ceremonin.
Det var en enkel liten ceremoni på gården. Vi hade inte bjudit in några gäster. Det räckte så bra med vår familj och Koplantan Voldemort som vigselförättare.
Koplantan frågade ifall vi tog varandra som äkta makar och det gjorde vi. Det var väl rätt självklart. Ingen vits med att ställa till med bröllop annars...
Jag hade bett Zelda om den bästa tänkbara bröllopspresenten. Ett offer till Voldemort. Hon gick fram till honom efter ceremonin och försökte locka fram alla glupska instinkter han bara hade. Det passerade ganska många simmar under bröllopets gång, men återigen ville han inte sluka en endaste sim.
Vad gjorde jag för fel? Var det något fel med honom? Var han sjuk?
Fastän Robin var ganska skröplig vid det här laget firade vi smekmånad inne i vårat sovrum. Det kändes inte som att någon vits att åka iväg någonstans. Dessutom skulle jag börja jobba om några timmar.
Jobbet gick först! Det fick bli en kort smekmånad.
Yaron har börjat göra framsteg med lerklumpen. Han formar den till alla möjliga ting. Senast var det en tekanna. Han blir verkligen läskigare och läskigare... Det är det enda han gör. Formar lerklumpen och ser på fotboll.
Fotboll måste vara livet sattyg. Jag känner mig så illa till mods över att min son har blivit en sportnörd. Populärast i skolan verkar han ha blivit också.
Så till det viktigaste och hemska i detta dagboksblad. Det känns som att jag ska börja gråta när jag skriver det. Det var en helt vanlig dag. Ungarna hade åkt iväg till jobbet och jag låg inne och sov efter mitt nattskift. Robin skulle precis gå till jobbet då jag såg genom fönstret.
Voldemort var död!!
Jag sprang ut i förtvivlan. Han var inte mer än ett skelett. Min fina, starka, älskade Koplanta. Livet var redan över för honom.
I en stunds hopp lutade jag mig fram och tittade så nära på honom jag kunde. Han kanske bara spelade död? Han kanske ville göra mig glad och skrämma förbipasserande med sitt skelett? Men jag hade fel. Han var inget annat än död.
När jag gråtandes gick in för att begrava mina sorger i kudden såg jag en märklig urna på trottoaren. Det var väl ändå onödigt av någon att ställa dit den! Som om jag inte hade nog just nu!
Yaron och Zelda frågade mig vad det var för urna som stod på trottoaren när de kom hem. Hur skulle jag veta? Jag kan väl inte veta allt idiotiskt simmarna ställer till med?! Jag var verkligen inte i form. Jag är fortfarande inte i form. Det var en stor förlust.
Jag förstod att Zelda kände av dödsandarna då hon började klösa i luften efter något genomskinligt. Vi ser bara andarna och demonerna när de visar sig för oss personligen. Jag tröstade henne med att vi skulle skaffa en ny Koplanta.
Jag var upptagen med att ringa sorjelinjen då Yaron blev mer och mer otålig.
"Men mamma. Vart är pappa?! Han har inte varit hemma sedan i förrgår. Något måste ha hänt!"
"Ssschh, jag ringer. Hur vågar du bry dig om din pappa när Voldemort PRECIS lämnat oss?!" Väste jag från luren.
Efter några dagar till tog Zelda till orda. Hon gjorde sällan det. Hon utbrast att pappa är död och att det är han som ligger i urnan. Det hade hon vetat hela tiden, men inte bemödat sig att berätta för oss. Jag kan inte klandra henne, hon tycker inte om att prata med folk.
Yaron spenderade resten av veckan gråtandes framför urnan. Jag tyckte det var riktigt respektlöst mot Voldemort att bara sörja Robin. Själv visste jag att Robin hade döden framför sig. Jag klarar mig i ärlighetens namn bra utan honom, och eftersom jag aldrig fick några starka känslor för honom behövde jag inte sörja.
Jag vet inte ens varför jag tillät det, men Robin fick sova med mig några nätter. Jag var det enda han hade kvar nu, sade han själv, och jag kunde inte schasa iväg honom när han var som ledsnast. ^
Jag undrar dock vad han menar. Han har ju Zelda? Inte för att jag ägnat de så mycket uppmärksamhet, men jag tror de kommer bra överens?
Efter att ha sett Yaron förfalla helt fick jag nog. Han gick inte till skolan, varken åt eller duschade. Han var konstant deprimerad och gick ut till urnan flera gånger om dagen.
"NU RYCKER DU UPP DIG DIN UNGE OCH FÖLJER MED MIG TILL GYMMET!!!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar