Äntligen har jag jobbat ihop tillräckligt med cash för att ge Wren ett eget rum! Jag hoppas att Theresa inte kommer gå in och lägga sig där nu. Ingen pojke vill väl att sin mamma ska sno sängen av en hela tiden.
Vi kämpar på med bebisarna vi vuxna och kommer bra överens. Jag tycker det! Theresa verkar som vanligt inte hålla med. Jag försöker hela tiden övertyga henne om att jag älskar henne lika mycket som Louise, men det räcker inte.
Jag önskar att hon kunde vara lite mer som Louise. Hon accepterar läget och är glad över vår familj. Att det finns en till kvinna med i bilden gör henne ingenting!
Wren tar helt klart sin mammas parti. De brukar oftast laga dubbla måltider och det tycker jag, som jag skrivit tidigare, bara är bra. Måltiderna tar slut så fort i det här huset, så att de båda lagar mat är enbart positivt!
Men Wren blir arg på Louise och tycker att hon förstår. Han vägrar äta hennes mat och Theresa kritiserar allt Louise gör. Jag trodde aldrig att det skulle sluta såhär mellan mina älsklingar.
Jag önskar att jag kunde det. Jag önskar verkligen att jag hade råd att ta det lugnt mer.
Min döda mormor går mig på nerverna. Det har hon alltid gjort, men det har blivit värre med tiden. Jag hittar henne sparkandes och slåendes på Wrens nallebjörn. Det är väl ändå för taskigt att ta ut sin ilska på en oskyldig björn!
Droppen var nådd då hon kom in och försökte fösa undan både mig och Theresa från våra barn, för att hon "är en mycket bättre förälder än någon av oss någonsin kommer att bli". Till och med Wren kritiserade hon. Snart släpper jag alla spöken fria till underjorden, och henne först! Kaoset måste få ett slut!
Det var längesedan jag hängde med Xavier, så jag bjöd in honom. Det var en solig dag och jag var ledig. Att slappna av lite med brorsan kunde inte bli fel.
"Xerxes... Nu får du ta och ge dig! Tror du inte vi fattar i kvarteret vad ni håller på med?! Tror du verkligen att det kommer funka att ha två flickvänner som bor under samma tak? Och att ni dessutom på något konstigt sätt har barn tillsammans allihopa? Det syns på långa vägar att Theresa är olycklig! Släpp henne!"
Jag blev sårad av det Xavier sa, men det fick mig att tänka till. Var verkligen Theresa så olycklig? Det hade inte nått fram till mig. Men jag lyssnade på hans råd och tänkte göra ett sista försök.
"Theresa, vi gifter oss imorgon! Vi är förlovade och jag vill ordna ett jättefint bröllop åt dig!"
"Nej, dra åt h*lvete!! Vad är det för fel på dig?! Förstår du inte hur sjuka saker är?! Du måste bestämma dig för någon av oss!!!"
Jag funderade hela natten. Välja? Skulle jag bli tvungen att välja? Det var oacceptabelt. Jag älskade dem båda, lika mycket, och jag ville inte att någon skulle flytta härifrån.
Jag hittade Theresa sovandes på min lilla balkong och försökte resonera med henne lite till. Men det gick inte. Theresa vägrade leva såhär mer. Så jag antog att jag gjorde rätt sak. Jag gjorde slut med henne. Jag ville verkligen inte släppa henne och allt vi hade tillsammans, men det här var mitt liv. Ville hon inte vara en del av det fanns det inget jag kunde göra.
Theresa höll precis på att packa ihop sina grejer då Valentina växte upp. Min första dotter! Söt som socker! På en sekund var jag lycklig igen och spenderade resten av dagen med henne.
Jag förklarade läget för Louise medan jag tröstade Uma. Theresa hade varit så ledsen och rasande arg att hon lämnat Uma här. Att Wren skulle stanna här var en självklarthet. Han hade bott här hela sitt liv och behövde en stabil miljö!
Louise förstod och erkände att det skulle bli underbart att ha mig för sig själv. Det förstår jag att hon tycker. Många tjejer vill ha mig för sig själv, men det funkar inte alltid så!
Valentina hade tur och behövde inte vänta ens en dag på att få en egen säng. Den var redan placerade nere i barnens rum! Som den perfekta dottern hon är satte hon sig och gjorde läxorna i pyjamas innan vi sade godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar