fredag 6 mars 2015

Ravenous 2.11 - Mammas livshistoria

Några kvällar senare kom mamma in i vårt sovrum när jag satt och programmerade. Xavier satt på sängen och gjorde sina läxor, men jag kunde inte vänta. Så jag gick rakt på sak.


"Vem är Tom Riddle?"


Mamma tittade skeptiskt på mig. "Tom Riddle? Vart kommer denna undran ifrån? Säger du att han har försökt kontakta dig?"


Jag funderade. "Nej... Inte han själv. Men rösterna nämner honom, demonerna. De slutar inte tjata om namnet. Jag måste ta reda på vem det är."


"Vi behöver prata du och jag. Xavier kan inte vara här." 


Mamma tog in mig i ett annat rum och berättade hela historian om hennes uppväxt om Voldemort, Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Hon ville att jag skulle komma i kontakt med honom.






Vi hade haft ett långt samtal, jag och min döda mamma. Det var det längsta samtalet vi hade haft. Klart det passade sig när hon ändå var död...


Så, hon ville att jag skulle ta kontakt med Voldemort. Tydligen är Tom Riddle hans riktiga namn. Demonerna vågar inte nämna honom vid namn, så Tom Riddle fungerar, tydligen. Jag har inte sett till mamma sedan den gången hon berättade och jag har ingen aning om hur jag ska ta kontakt med Voldemort. 


Mamma vill att jag ska bli hans nya ondskefulla kumpan. Men jag vet inte? Jag lever ett rätt bra liv som det är. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag blev så fundersam att jag tappade pannkakan på golvet. Som tur var såg ingen!





Jag funderade dag ut och dag in på detta med Voldemort. Jag var ingen ondskefull sim, men mamma bönade och bad mig om att släppa in honom i våra liv. Han skulle hjälpa oss och göra våra liv så mycket bättre. Det lät ju helt klart bra, men jag som redan är så osocial känner knappast för att skaffa några nya vänner.


Jag försökte fokusera på min familj och introducerade dem för en ny soffa jag fått i belöning från jobbet. Det går riktigt bra för mig och jag är en utmärkt utvecklingsledare! Sönerna fortsätter tjata om ett eget rum och egna sängar. Jag har faktiskt planer på att ordna till detta snart, men det ska få bli en överraskning.




Tog familjen till parken. Främst för att pojkarna skulle få se någonting annat än deras hem! Det är kanske ingen fördel som förälder att hata att vara ute bland folk, men jag försöker göra så gott jag kan för mina söner. 


De verkade gilla rymdskeppet. Ja till och med Jonas tyckte om det. Han tyckte om att leka monster i alla fall...





Själv sprang jag bort till dammen för att förhoppningsvis fiska upp ett nytt kobär. Tyvärr blev Tom Riddle inget annat än skelett och ben häromdagen... Ja, koplantan alltså. Men det finns ingen vits i att sörja. De här koplantorna verkar inte leva ett särskilt långt liv.


Lyckligtvis tog det inte lång tid tills jag fiskat upp inte mindre än TVÅ kobär! Självförtroendet var på topp och jag tänkte åka hem för att plantera dem direkt.




I samma veva kände jag en pirrande känsla i hela kroppen. På några få sekunder hade jag vuxit upp från ungdom till vuxen. Så, nu var jag alltså vuxen på riktigt. Det värsta var att ingen hade kommit ihåg min födelsedag. När jag var liten brukade jag inte bry mig. Mamma var aldrig särskilt brydd om någon av oss, inte ens pappa.


Men inte ens Jonas hade kommit ihåg, och det sårade mig. Resten av min familj hade satt sig ner för att äta lunch så jag gjorde detsamma. Men jag satte mig vid ett annat bord än Jonas. Det här var inte okej! 


Xerxes såg att jag var ledsen och kom fram och slog sig ner med mig. Han sa ett glatt grattis. En av dem hade kommit ihåg i alla fall!





Som tack för att bara en i familjen kommit ihåg min födelsedag hade jag ordnat ett rum åt sönerna på övervåningen, som de skulle få se när vi kom hem. Jonas visste ingenting och nu hade jag fixat en massa utan att ens få ett grattis på min födelsedag. 


Men jag är inte hur självisk som helst. Jag berättade glatt nyheten åt mina söner då vi kom hem. De kunde inte bärga sig utan sprang upp på den nya övervåningen i deras rum. De var så utmattade efter utflykten till parken att de somnade direkt i sina nya sängar.





 Jag själv ville inte alls vara i närheten av Jonas mer den dagen. Kobären behövde planteras, så de fick plats bland de döda koplantorna Voldemort och Tom Riddle. Det hela kändes lite märkligt nu i efterhand. De namnen tillhörde ju samma person.




Xerxes verkar inte tycka att deras nya saker jag köpt åt dem är särskilt roliga. Han sitter hellre och spelar schack. Det är i för sig bra. Ett smart barn verkar jag ha! Jag vet själv hur jag spenderade många timmar framför kemibänken. Pojkarna har en kemibänk där uppe, men den verkar bara Xavier vara intresserad av.





Mamma är mer mänsklig nu än när hon var levande. Med mänsklig menar jag helt enkelt snällare. Hon städar efter oss och är inte alls den elaka och bittra simmen hon var innan. Jag vet inte hur jag ska ta det, men jag antar att det är bra att hon gör något bra som spöke. Jag låter henne ändå härja som hon vill i mitt hus.


Varje gång hon ser mig frågar hon mig om jag kontaktat Voldemort än. Det hela börjar bli väldigt pressande. Jag kanske bara skulle släppa henne fri till underjorden...





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar