Ghalastien, 12 ~ Schack & sojakorv

Taurind stod och lagade frukost. Cennan låg fortfarande och sov. Han hade vuxit upp till en frisk liten pojke med mycket mörkt hår. De var tvungen att dela säng än så länge. Taurind hade slitit på jobbet, men lönen räckte ändå inte till... 

Han ville mest av allt ha råd till ett eget rum åt Cennan. Barn behövde ha sitt eget för att växa upp till sunda och starka individer. Just nu behövde de trängas i Taurinds sovrum. I för sig var dubbelsängen nog stor att dela på, men ett barn behövde få sitt eget space.





"Vad vill du göra idag, Cennan? Det är ju lördag! Ingen skola."

"Jag vill åka till lekparken! Vi har inte varit där än. De ska ha jätteroliga klätterställningar och ett stooort piratskepp. Det säger alla i min klass. Snälla, vi kan väl åka?"


Taurind skrattade. "Ja, självklart! Du bestämmer idag. Dessutom vore det bra om jag kom ut lite mer. Lärde känna lite fler simmar. Du har ju inga problem med att skaffa vänner du, Cennan."

Cennan åt snabbt upp frukosten och gjorde sig klar att fara. Taurind hade ibland en bitande känsla i magen av att han skulle träffa på Agneta. Hon kanske var tillbaka från resan. Vad skulle han göra då? Vad skulle han säga åt Cennan? Om han skulle säga något till honom... Han hade frågat om sin mamma ibland. Taurind hade i och för sig inte sagt någon osanning. Han hade berättat att hon varit tvungen att åka på en resa. Men Cennan väntade sig hela tiden att hon skulle komma tillbaka, någon gång. Taurind visste inte riktigt hur han skulle hantera detta.

Cennan var fruktansvärt lik Agneta. Taurind älskade sin son över allt annat, men ibland var det svårt att titta på honom. Det var Taurind som uppfostrade honom och Agneta hade absolut noll inflytande på Cennan, men han var ändå ibland rädd att det psykotiska skulle ligga i blodet. Men det var väl inget logiskt resonemang. Dessutom var Cennan bara barnet.


Taurind och Cennan var väldigt olika utåt sett. Taurind med det ljusaste håret och Cennan med det svartaste. Några föräldrar på skolan hade skämtsamt frågat om det verkligen var Taurinds son. Men jo, det var det förstås! Ingen tvekan om den saken. Cennan skulle aldrig få bli lik Agneta. Inte på insidan.

Cennan sprang snabbt iväg för att leka med sina vänner vid piratskeppet. Vilka roliga saker det fanns här för barn. Ett piratskepp! Sådant hade Taurind bara läst om.


Tarurind såg en förälder från skolan sitta och spela schack. Det var så längesedan Taurind spelade schack. För längesedan i Rivendell hade han gjort det. Han hade varit riktigt bra på det. Bäst i syskonskaran i alla fall! Taurind hade det tänkande huvudet, medan hans syskon var fysiskt starka och våghalsade. Kanske att Taurind var våghalsig på andra sätt. Han hade ju trots allt gjort den här resan och börjat det nya, okända livet bland simmarna.

"Tack för en god match, Taurind! Du är en smart man. Riktigt smart. Jag brukar klå de flesta i schack, men du är riktigt bra på det här spelet. Kanske får jag ta revansch någon dag?" Mortimer Spökh sträckte fram handen.


Taurind gillade Mortimer. Han var också lite speciell. Han var absolut en sim och ingenting annat, men han var lite gammaldags av sig och väldigt artig. Kanske det skulle passa sig med ett besök hos familjen Spökh någon dag. Särskilt då Cennan ofta lekte med deras son, Alexander.

Det hade blivit lunchdags och Cennan ropade på Taurind om att grilla borta vid bäcken. Taurind var inte mycket för kött. Det var bara fel. Det var få alver som åt kött. Det var inte naturlig föda. Att äta något som hade haft ett liv. Att döda något för att mätta magen. Taurind mådde illa av tanken. Frukt och grönsaker var det bästa. Dessutom höll man sig i form.


Det var redan uppdukat ett helt gäng varmkorvar. En kvinna ropade att det bara var att komma och ta. Cennan sprang fram och högg en varmkorv från tallriken. Han glufsade i sig den snabbt och Taurind tittade lite förskräckt på sin son. Hemma åt de vad som lagades, men i övrigt ville inte Taurind bestämma över Cennans intag av mat. Fri vilja var viktigt, trots att han förstås hoppades på att Cennan skulle komma till större insikt när han blev äldre.


Själv hade Taurind inget att äta här ute. Magen knorrade, men han antog att han inte skulle dö av att vänta med mat tills middagen där hemma.


"Åh, nej men är du vegetarian? Inga problem! Min man håller på att grilla ett gäng sojakorvar där borta! De är strax klara!"


Taurind tittade förvirrat på kvinnan med korvarna. Soja...korv?


"Men pappa, det är utan kött! Det har jag hört i skolan!" Kvinnan instämde och lovade att det inte fanns något djur i de korvarna. Taurind tog en stor tugga och kände sig så glad och upplyst. Varmkorv utan kött. Det var ju för bra för att vara sant!

Ghalastien, 11 ~ Cennan kom till världen

Sant som det var sagt var Agneta borta illa kvickt. Hon grät och skrek under hela sjukhusvistelsen och svor som Taurind aldrig hört någon svära förr. Barnmorskan hade tittat medlidsamt på Taurind när han försökte lugna ner henne, för allas bästa. När barnet var fött fick läkarna hålla ner Agneta då hon prompt skulle ut därifrån. Barnet behövde vara med sin mamma ett tag, men det förstod hon inte.


När ingen såg lyckades Agneta smita från sin sjukhussäng. Taurind fick hålla i sin son för första gången. Det hade blivit en pojke. Taurind kände sig så lycklig. Han fick hålla i sitt första barn! Sin första son! De åkte hem och Taurind tänkte inte på Agneta mer.

Taurind funderade länge och eftertänksamt på vad han skulle döpa honom till. Han ville hedra någon i sin familj. Det var väl helt perfekt att döpa sitt barn efter någon i familjen. Dessutom var de riktigt fina alviska namn de hade. Tillslut bestämde han sig för att döpa honom efter hans ena tvillingbror, Cennan. Taurind stoppade om Cennan och hoppades på att få lite vila. Han var enormt trött efter sjukhusvistelsen och veckorna med Agneta.


Självklart fick han inte många minuters sömn. Han tittade på klockan. 20 minuter hade han fått vila. Tur att han hade somnat direkt han lade sig i alla fall. Taurind blev fundersamt. Han hade träffat några bebisar i sitt liv, men han kunde inte minnas att de hade skrikit såhär mycket. Behövde Cennan sin mamma? Var det något som fattades honom? Han gick upp för att göra det bästa han kunde för att lugna ner honom. Han hade ställt Cennans vagga så nära honom han kunde, så att han kunde känna tryggheten av sin pappa medan han sov. Än så länge hade det inte gjort någon vidare inverkan...





Dagarna gick och Taurind tog några dagars ledighet från jobbet. När Cennan inte ens hade sin mamma kändes det hjärtlöst att lämna över honom till dagiset direkt. Det var tur att Taurind visste att något som ett dagis existerade dock. Annars hade de fått snåla rejält. Taurind behövde ha råd med blöjor, välling och annat. Han hade inte riktigt tänkt på hur mycket utgifter det skulle bli... Han var absolut tvungen att gå tillbaka till jobbet snart.


Inte nog med det kändes det som att huset förföll. Det var smutsigt överallt. Kvällen innan hade han med nöd och näppe fått laga toaletten. Idag var stopp i handfatet och riktigt skitigt därtill. Han hade hört talas om alvmammor som blivit lämnade och fått ta hand om bebisar helt ensamma. Hos alverna hjälptes de förstås åt på ett annat sätt, så helt ensamma hade de aldrig varit. Men bara det hade verkat svårt. Taurind var helt själv och behövde sköta allt med bebisen och allt i huset på egen hand.


Han tittade bistert på sig själv i spegeln och antog att han skulle åldras i förtid... Det komiska med det var ju att han faktiskt skulle det, hur som helst. Men detta skulle få honom att åldras så mycket tidigare! Det var han bombsäker på.

Oavsett hur mycket han behövde slita just nu älskade han sin lille Cennan över allt annat. All skit han hade behövt gå igenom hade absolut lönat sig. Taurinds föräldrar hade alltid berättat för honom hur stort och kärleksfullt det var att få barn. De hade speciellt övertygat honom med detta då han varit nere och tveksam över flytten till Willow Creek. Han hade ju trots allt ett lite speciellt öde, där huvudmålet var att just skaffa barn. Tre stycken.


Taurind funderade på det då han gungade Cennan för att lugna ner honom. Två barn till... Det var så det var tänkt att bli. Han ville verkligen inte involvera sig med någon till. Inte så snart. Kanske fanns det äkta kärlek där ute, men den verkade vara alldeles för komplicerad för att hitta. Han ville inte skaffa barn med vem som helst bara för att få det gjort. Det fanns inte i hans världsbild. Det var inte menat att bli så. 


Hur han skulle lösa det här visste han inte. Men han visste att han var tvungen att vänta med att sätta ett till barn till världen i vilket fall som helst. Han hade inte mycket pengar och han skulle aldrig låta något av sina barn svälta.

Ghalastien, 10 ~ Håll ut tills kvällen

Det började bli mer och mer jobbigt innanför Ghalastiens väggar. Thaurind blev mer och mer säker på att Agneta inte var kvinnan för honom och han önskade att den här mardrömstiden skulle vara över snart. Som tur var hade han valt att vara ute i naturen framför att sitta instängd hela sitt liv. Det blev nämligen en hel del måltider i närmsta parken...

"Ursäkta? Får jag slå mig ner här? Du såg så ensam ut. Har det hänt något?" 


Dessa påflugna simmar... Ja, Taurind var ledsen. Men behövde man dra till sig oroliga simmar bara för det? Han ville vara ifred. Å andra sidan hade han inte hjärta att vara otrevlig mot någon.


"Jo, det är okej. Det är sådär. Vill inte riktigt prata om det..."

"Handlar det om Agneta? Jag har sett att hon flyttat in hos dig. Jag är hennes historielärare. Jag har varit lite orolig för henne. Hon är lite... speciell. Som du kanske märkt."


Jo, det hade han märkt utan och innan. Fastän han inte hade det minsta erfarenhet av simmar.


"Ja. Hon bär på mitt barn. Vårt barn. Men hon har sagt av sig allt som har med moderskap att göra. Barnet kommer vara mitt och hon bor här tills barnet är fött. Sedan ska hon ut och resa."

"Det är så alltså... Jag förstår om du har det tufft. Men du ska veta att det är hundra gånger bättre att du tar hand om barnet. Inte för att jag känner dig, men jag känner Agneta. Jag ska nog röra mig vidare ändå, det börjar bli sent. Men se det inte som någon förlust. Hon är en svår kvinna att ha att göra med... Du klarar dig nog bäst utan henne."

Också var hon borta.

Väl inomhus satt Agneta och pluggade med sin bästa vän sedan år tillbaka. Agneta tog hem vänner titt som tätt, trots att hon bodde hemma hos Taurind och aldrig frågade om lov.


"Agneta... Jag tycker du beter dig fruktansvärt mot Taurind. Jag har känt dig i flera år. Varför kan du bara inte hitta dig en kille och nöja dig med det? Du är ju gravid nu! Att du har mage att fara ut och resa direkt efter detta är helt otroligt. Du lämnar en alv, som inte vet något om denna värld, med ett barn och du bara sticker."


Agneta hade berättat lite om Taurinds historia. Där hade det förtroendet rykt. Agneta blängde på sin bästa vän och suckade högt. Hon svarade henne inte och återgick till boken.


"Hepp. Tänker du inte ens prata med mig om saken är det lika bra att jag går. Du beter sig som ett barn. Har du problem på riktigt tycker jag att du ska söka hjälp för det. Nu får du det att gå ut över Taurind och ditt kommande barn."

"Jag hatar barn!!! Och jag hatar att binda mig!! Fattar du inte det?!? Ja, stick då! Jag behöver inte sådana vänner som du!"

För Teresa var det ingen förlust att bli av med Agneta. De hade varit bästa vänner länge, de hade det varit. Men hur Agneta betedde sig började gå henne mer och mer på nerverna. Agneta var kontrollerande mot killar och även mot henne själv ibland. Teresa kände sig tvungen att ge Taurind sin syn på saken. Hon tyckte Agneta betedde sig fruktansvärt och hon ville visa honom sitt stöd.


"Taurind? Hallå!" Teresa småjoggade in på Taurinds gård då han stod och planterade i trädgården. Den första lilla trädgården han tänkte skaffa. Taruind antog att det var en av Agnetas vänner och gjorde sig beredd på en utskällning eller någonting. Han undvek henne lite med blicken och fortsatte i trädgårdslandet.


"Är du okej? Hur går det med allt? Ja, jag är Teresas bästa vän. Var... Vi hade en diskussion igår, om allt ni går igenom. Jag fick återigen bevisat att hon är helt omöjlig att ha att göra med. Vi har känt varandra i flera år och det här var droppen. Hon bad mig praktiskt taget att sticka. Hon hade väl inte ens frågat dig om det var okej att jag kom över..." Teresa himlade med ögonen.


"Nej, det hade hon inte. Det har hon aldrig gjort. Jag vet att det är mitt hem, men hon bär på mitt barn... Hon är mitt barns mamma. Jag kan bara inte behandla henne illa. Det är väl rimligt att sätta gränser, men hon är för svår att ha att göra med."


"Jag vet. Jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam om att tycka det. Du kan alltid prata med mig. Jag har varit igenom en hel del skit som hon dragit in mig i och jag har sett hur hon behandlar killar. Du är tyvärr inte första offret."


Taurind blev lite kall. "Har hon fler barn?"


"Nej! Inte vad jag vet. Men hon är riktigt kontrollerande och elak. Jag förstår inte hur alla killar går på hennes charm..."

Taurind blev röd i ansiktet och skämdes lite.


"Förlåt. Jag menar inte så... Jag menar, du är inte härifrån. Jag vet inte hur ni alver gör, men jag antar att det inte är såhär komplicerat. Och jo, hon har berättat. Det gör ingenting för mig, jag tycker inte du är konstig! Men jag förstår ifall det inte var meningen att någon annan skulle veta."

"Äh, det... spelar väl ingen roll nu. Så länge jag inte verkar som världens konstigaste kille är det väl okej att folk vet om. Jag är stolt över den jag är, och jag är ju faktiskt även sim nu."


De avslutade samtalet och Taurind gick in.

"Haha men sluta Kim! Jag kan visst laga mat. Jag är inte så duktig bara."


Agneta tittade utmanande på Taurind när han kom in. Körde hon med något spel nu eller? Återigen en kompis som hon bjudit in utan att förbereda Taurind.


"Åh, Taurind. Kan inte du bara dra ut ett tag? Jag har en kompis över och vi tänkte... Äta middag tillsammans. Du vet, lite tända ljus. Du har ju rätt många av dem. Vi skulle vilja vara ifred."


Agneta var fortfarande i morgonrock och hade tydligen bjudit in denna killen på en dejt. I HANS hem. Taurind kände hur han började koka. Med hans självkontroll kunde han tack och lov bevara minen. Han visste att han inte skulle vinna något på att få ett utbrott, fastän han hade all rätt till att få ett. Han svarade kort att han gärna spenderade eftermiddagen inne i sovrummet vid staffliet och att de mer än gärna fick vara ensamma. Som om han ville spendera en enda minut till med henne i hans hus...

Plötsligt hörde han ett gallskrik från vardagsrummet. Han ville egentligen inte gå dit, men det kunde ju vara något med barnet. Han slängde penseln på golvet och rusade in. Kim såg helt skräckslagen ut och svimmade inom några sekunder på golvet. Vilken mes...


Det var dags för Agneta att föda. Taurind hade inte känt sig såhär glad på länge! Med ett stort leende på läpparna åkte de till sjukhuset. Det här skulle vara den bästa dagen på länge. Taurind skulle få se sin nyfödda bebis och Agneta skulle sticka härifrån. För alltid.

The Sims 4 Vildmarken

För några dagar sedan släpptes första tilläggsspelet till Sims 4, Vildmarken. Vi får bekanta oss med ett nytt begrepp, nämligen game pack. Det är en slags blandning mellan expansion och prylpaket och för mig till ett överkomligt pris,199 kr på Origin. Jag tänker lägga beslag på spelet i sinom tid och självklart slänga in en recension!


Här nedan är två videos som berättar vad man kan göra i detta nya game pack. I Vildmarken kan du besöka ett helt nytt resmål. Sova i tält, stuga, sitta vid lägerelden och berätta spökhistorier samt utforska en helt ny färdighet, örtsamlarfärdigheten. Simmarna har även fått en ny ambition och en ny egenskap att välja mellan. Nya frisyrer, kläder och föremål. Som vi alltid gillar!


Men se upp! Jag har redan hört talas om en sim som dog av ett bär som skogsvaktaren grillat...

Ghalastien, 9 ~ Drömmen som gick i kras

Taurind mådde helt underbart. Hon hade svarat ja! Hon ville flytta in med honom! Hon hyrde en lägenhet i andra hand och hade ingenstans att ta vägen om en vecka, så det passade helt perfekt.


Han hade inte hunnit fortsätta prata med henne angående det att leva tillsammans för resten av livet, men det skulle väl falla sig naturligt så småningom. Det gjorde det för alla.

Han lade sig bland blommorna och tittade upp mot skyn. Det verkade bara vara han som hade granar på tomten. Det var han glad för. Han log lite och undrade ifall det kanske var hans kusin som planterat dem där med. Det kändes bara som att allt skulle ordna upp sig.


Plötsligt hörde han Agneta skrika inifrån huset. "Taurind!! Vad är det här?! Kom in! Det får inte vara sant!"


Taurind reste sig snabbt som blixten och sprang in. Vad var det nu? Han hade aldrig hört Agneta så upprörd. Hon hade ändå bott här ett tag nu. Allt hade varit frid och fröjd.


"Kolla på den här!" Agneta höll fram en vit sticka. Taurind förstod inte vad det var och tittade förvirrat på föremålet hon höll fram.


"Dummer, det är ett graviditetstest! Det visar positivt! Hade du inget skydd den natten? Det här får inte vara sant! Jag kan inte vara gravid!"


Taurind blev illa till mods. Ville... hon inte ha barn? De hade ju varit intima med varandra. Nog förstod hon väl konsekvensen av det? Han försökte samla sig så snabbt han kunde så att hon inte skulle brusa upp ännu mer.

"Vi har ju varit intima med varandra... Flera gånger. Du vet väl att det blir barn då? Jag trodde det var det som var meningen? Vi bor ju med varandra nu. Det är du och jag nu." Han tittade försiktigt på henne och kände sig lika förråd som hon uppenbarligen kände sig.


"Du är ju helt dum i huvudet! Fattar ni ingenting där i alv-landet?! Jag reser bort om ett tag. Jag ska vara utbytesstudent. Vi är kompisar! Inget mer! Jag vill inte binda mig med någon. Jag trodde du hade fattat det?!"


Taurind blev helt stum. Visst hade hon inte varit hemma så mycket. De båda hade haft saker att göra. Men de hade båda sovit hemma varje natt. I alla fall nästan. Taurind var ingen kontrollerande person. Han ville inte alls låsa fast Agneta i hemmet, så att säga. Självklart fick hon vara ute sent med sina kompisar om hon ville. Men det började plötsligt låta sant det hon sa. Hon såg honom inte som mer än en vän. En vän man även hade kul med.


"Jag... måste ta luft. Jag trodde du såg på mig så som jag såg på dig. Som en livspartner. Vi har delat säng, länge nu dessutom. Jag försörjer faktiskt dig när du bor här, och nu är du upprörd för att du bär på mitt barn?" Taurind var nära till tårar och gick ut igen.

Väl i parken försökte han samla tankarna. Det var en väldigt vacker park och det fick honom genast på bättre humör. Han ställde sig vid den lilla dammen och fiskade. Det gick bra för honom. Tur att något gick bra... Det hade ju precis ordnat till sig. Hur kunde någon bli förskräckt och arg över att ett barn var på väg?


Aldrig hade han sett någon reagera så som henne. Hos alverna var det en magisk och vacker händelse. Att ett barn blev till. Agneta ville inte ha ett barn. Hade han varit så naiv? Var det så olikt i deras världar? Allt kändes plötsligt så mycket mer komplicerat än han någonsin kunnat ana.


Taurind levde praktiskt taget utomhus den kommande tiden. Han ville definitivt inte köra ut Agneta, men det var för svårt att vara nära inpå henne. Dessutom ville han lösa det. Det var tvungen att fixa sig! Hon var bar ju faktiskt på hans barn, arvet som skulle gå vidare!





En eftermiddag då han stod som vanligt och fiskade i parken (hans nya hobby när han nu inte hade staffliet lika tillgängligt) såg han Agneta på håll. Hon stod och skrattade och pratade med två killar som spelade schack. Hon verkade bli obekväm och Taurind undrade om de hade sagt något olämpligt åt henne?

Han svalde sin stolthet och gick fram till henne.


"Vi måste prata. Du bär faktiskt vårt barn och jag vill att det ska fungera mellan oss."

"Det vill inte jag! Inte efter du svikit mig såhär! Jag tänker föda barnet och lämna det med dig, sedan ska jag iväg. Jag ska ut och resa och inget kan stoppa det, inte ens ett barn. Jag var inte redo för det här och nu har du fått mig gravid! Var det det här du ville med allt va? Lura in mig till att föda ditt barn?!"

Taurind kunde tåla mycket och behålla lugnet länge, men nu var hon så fruktansvärt orättvis att han inte visste vart han skulle ta vägen. Han hade faktiskt undersökt detta med skydd nu i efterhand, och det var inte alls bara mannens ansvar. Han berättade det för henne, strängt och tydligt, men Agneta blev bara ännu argare.

Taurind började inse att det nog var kört för honom och Agneta. Hur ologiskt och fel det än kändes. Alver höll ihop. De hade en partner som de skaffade de barn de ville med. De var varandra evigt trogna och hade inte alls den här dramatiken mellan varandra. Men nu var han inte med alver längre. Han var knappt längre själv en alv. Han var lika mycket sim, och här gällde andra regler.


De kom överens om att Agneta åtminstone skulle bo hos honom tills barnet var fött. Eftersom hon var den som var gravid och mådde mest dåligt, ja, rent fysiskt då, fick hon sova i sängen. Soffan var billig och Taurind började få ont i ryggen, men han ville vara snäll mot henne. Han kunde inte förmå sig annat, trots att hon sårat honom och att drömmarna precis gått i kras.

Ghalastien, 8 ~ En övernattning han sent skulle glömma

 På lite vingliga ben hittade han tillslut Agneta inte särskilt långt från baren. Hon stod med ett gäng andra simmar och var helt i extas över något på... TV:n? Jo, det var så det hette. TV. Han hade sett de här apparaterna lite överallt. Det verkade vara någon typ av underhållning.

Taurind förstod inte alls vad som försiggick och satte sig rakt under TV:n. De andra verkade som tur var så pass inne i programmet att de knappt märkte honom. Taurind var egentligen ingen blyg person, men han kände trots allt bara Agneta här, och han var ju inte vilken sim som helst. Det skulle han alltid få dras med. Här kunde han väl sitta och smälta in med sin drink tills Agneta var redo att gå.


Hon var väldigt söt som stod där och jublade och skrek om vartannat. Det verkade vara något riktigt spännande de tittade på. Taurind såg bara små, små simmar springa efter en rund boll. Det påminde honom om en lek han brukade leka med sina syskon då de var yngre. Men detta verkade vara fullväxta karlar. Märkligt.


Taurind tog sista klunkarna av drinken då Agneta vinkade åt honom. "De stänger nu! Ska vi gå hem?"

"Du, får jag säga en sak? Det verkade vara ett riktigt tråkigt program ni alla tittade på!"

"Haha, sluta! Det är fotboll! Spelar inte ni alver det? Det var en skitspännande match ju. Men du är väl lite för sofistikerad för fotboll?" Agneta flirtade med honom och Taurind viskade till henne att han inte alls alltid var så sofistikerad. Han hade helt klart börjat känna sig berusad.


De åkte hem till Taurind och han själv kände sig helt och hållet på topp. Han bjöd massor på sig själv och spelade upp en seriös pjäs han gjort med några andra alver för några år sedan. Han gick fullt in i sin karaktär och Agneta fnissade när han nästan höll på att ramla över vardagsrumsbordet i en dramatisk scen.


"Stanna över natten, Agneta! Stanna med mig. Jag tycker om dig. Jag gillar att vara med mig. Det vore trist om du skulle gå hem, nu när jag äntligen håller på att bli lika talför som du..."


Agneta fortsatte skratta och frågade om han hade en tandborste över.

Taurind visste inte alls hur kvällen skulle sluta, fastän han kunde ana. Han hade aldrig sovit med en kvinna förut. Inte gjort andra saker heller... Men det blev det snabbt ändring på när de kom in i sovrummet. Ord kunde inte beskriva hur mycket han tyckte om Agneta. Taurind somnade snabbt efter deras romantiska möte. Han strök henne över kinden och hoppades hon skulle sova gott.


Agneta själv kunde inte somna lika enkelt. Hon fick tag i några riktiga alviska böcker som Taurind hade med sig från sitt land. Hon satt uppe och läste till tidigt på morgonen, tills Taurind tyckte att hon kunde försöka få sig lite sömn åtminstone.

Nästa morgon vaknade Taurind tidigare än Agneta. Ganska logiskt, eftersom Agneta knappt fått någon sömn. Han hade gjort i ordning pannkakor till frukost och bryggt kaffe. Taurind hade aldrig varit något fan av kaffe. Vissa i släkten hade druckit denna märkliga dryck, men de flesta hade hållt sig till te. Mycket mer hälsosamt och inte lika beroendeframkallande. Men Taurind hade fått för sig att Agneta brukade dricka mängder av kaffe varje morgon för att hon sov så dåligt, så det kunde väl vara på sin plats att hon fick sig sin kaffekopp.


"Har du vaknat nu, min sköna?" 


Agneta log lite generat. Hon var definitivt inte van att bli tilltalad på det här viset.


"Jaaa... Ursäkta om jag sov så länge. Jag hittade så spännande berättelser i dina böcker i natt. Kunde inte slita mig ifrån dem! Bokmal som jag är.


"Det gör ingenting. Jag har gjort i ordning frukost åt oss! Jag har till och med gjort kaffe. Fastän jag tycker det är en vedervärdig dryck." Taurind log lite skämtsamt mot henne.

Taurind satt och funderade under frukosten. Kanske var det att gå lite snabbt fram. Fast kanske inte? Han visste inte hur det fungerade i simmarnas värld, men hade man delat säng med en kvinna följde det liksom med att de skulle vara de två, enbart, och leva tillsammans. Resten av livet.


För Taurind föll det sig naturligt. Han var redo att dela sitt liv med Agneta. Frågan var bara om hon var det...?

Ghalastien, 7 ~ Böcker & drinkar

Taurind satt förnöjt i sitt vardagsrum, som nu även blivit matsal. Inte så mycket att prata om, men två stolar på lite större yta. Befordringen satt som handen i handsken. Nu var han lite närmare sina drömmar!


Huset behövde bli bra mycket större, och hemtrevligare. Speciellt när det i sinom tid skulle springa barn här hemma. Taurind blev stressad av tanken. Visst, barn ville han ha, men allt skulle gå så fort. Alldeles för fort... Och det var tvunget att ske. Det här var ju hans mening med livet nu.

Det fanns inte på kartan att han skulle svika släkten Ghalastien. Hans uppdrag stod dessutom för fler alver än så. Nej, han var tvungen att lyckas föröka sig. Det var hans enda säkra mål i livet, att föra släktskapet vidare, det kunde inte misslyckas. 


Taurind skulle precis avsluta ännu en målning han spenderat lite för lång tid med, perfektionist som han var, då telefonen ringde. Han hade lärt sig den enklaste och viktigaste funktionen med den - att svara. 


"Hej det är jag! Har du kommit hem från jobbet? Står du vid staffliet igen? Gör du inget annat vettigt när inte jag är med?!" Agneta pratade och skrattade som om de  känt varandra i flera år.


"Jag ska in till biblioteket för att plugga lite, sedan tänkte jag ta några drinkar med några från klassen. Följ med! Du behöver utforska staden lite. Jag lovar att de inte vet något om dig. Jag tycker du beter dig exceptionellt bra och trovärdigt för att vara en alv som precis blivit sim. De kommer inte undra över någonting. Det blir skitkul! Jag hämtar upp dig klockan sju." *klick*


Agneta hade hunnit slänga på luren innan Taurind fått fram ett ord. Han hade mumlat något mellan raderna, men det hade hon knappast märkt. Men Taurind blev glad, han kunde absolut behöva komma ut och spana in staden mer! Bibliotek hade han alltid älskat. Han undrade om det skulle likna det stora skogsbiblioteket i Rivendell. Han såg till att inte ha för höga förhoppningar dock.




Nej, biblioteket påminde inte alls om Rivendells bibliotek. Men vad hade han att förvänta sig. Han var faktiskt i en ny värld och här var det annorlunda. Var han verkligen tvungen att komma fram till den slutsatsen hela tiden? Han tog fram en bok som underligt nog verkade handla om alver, men stängde snabbt igen den.


"Agneta, de vet ingenting om oss! Har du sett vad de skriver?! Som om det vore någon slags faktabok om alver. Inte ens hälften är rätt..." Taurind kände att han började brusa upp. Det hände inte ofta, men simmarna hade tydligen inte ett dugg koll på hans folk.


"Äsch, bry dig inte om det. Vi simmar vill gärna hitta på historier och fakta om sådant vi egentligen inte känner till. Kryddar till livet lite, du vet... Men du är ju faktiskt den som vet mest här om alver. Låt dem ha sitt lilla roliga!"


Agneta skrev klart på sin hemtenta, om Taurind förstod rätt, och han reste sig för att gå.

"Jahadu blondie. Vem tror du att du är som stöter på min flickvän va?"


Taurind tittade åt sidan mot killen som plötsligt tog till orda. Allting blev väldigt förvirrande igen. Taurind skulle precis vända sig tillbaka mot Agneta då hon kort besvarade honom.


"Du, vi har inte varit tillsammans på flera veckor och det vet du. Taurind är inte den som stöter på någon ändå. Gå iväg och besvära någon annan istället!"


Den mörkhårige killen gick kaxigt iväg och gav Taurind en lång blick. 


"Vem var det där?"


"Mitt ex... Han har inte riktigt kunnat gå vidare. Han var ett riktigt svin. Enda tills jag gjorde slut med honom. Då verkade det gå upp för honom att han faktiskt gillade mig. Nej, fy. Honom vill jag inte tänka på! Vi drar vidare till baren nu tycker jag!

Väl på baren försvann Agneta snabbt bort i folkmassan med sina vänner. Taurind, som inte riktigt kände sig nog säker för att presentera sig inför så många nya simmar, beställde en drink och en skål med chips. Han synade bartendern uppifrån och ner då han insåg att han hade Taurinds alviska frisyr. Tänkte att det säkert var någon som hade läst de där böckerna om alver...


"Ah! Du har också hakat på trenden?! Det är ju så sjukt cool med alver. Fastän man är en helt vanlig sim kan man ju åtminstone göra vad man vill med håret!" Bartendern skrockade och frågade Taurind om han ville ha något mer.


Taurind ville inte vara elak. Han hade faktiskt känt sig lite väl fördömande ikväll. Alverna hade inte haft all sin fakta på hur simmar var, hade han fått erfara. Trots att de trodde sig veta allt om dem. Då var det väl inte så konstigt att simmar kokade ihop hur det kunde se ut i alvernas liv.

Agneta syntes inte till än och han tog en drink till. Taurind hade aldrig druckit alkohol förr. Det var det mest dvärgarna som gjorde, de gånger de hade varit på besök i Rivendell. Han hade förstått att alkohol inte påverkade alver nämnvärt, men nu var han ju faktiskt en sim. Både sim och alv, kunde man säga.


Det började snurra lite i huvudet då han ställde sig upp för att leta reda på Agneta. Hon kunde väl inte bara lämna honom sådär?