Ghalastien, 9 ~ Drömmen som gick i kras

Taurind mådde helt underbart. Hon hade svarat ja! Hon ville flytta in med honom! Hon hyrde en lägenhet i andra hand och hade ingenstans att ta vägen om en vecka, så det passade helt perfekt.


Han hade inte hunnit fortsätta prata med henne angående det att leva tillsammans för resten av livet, men det skulle väl falla sig naturligt så småningom. Det gjorde det för alla.

Han lade sig bland blommorna och tittade upp mot skyn. Det verkade bara vara han som hade granar på tomten. Det var han glad för. Han log lite och undrade ifall det kanske var hans kusin som planterat dem där med. Det kändes bara som att allt skulle ordna upp sig.


Plötsligt hörde han Agneta skrika inifrån huset. "Taurind!! Vad är det här?! Kom in! Det får inte vara sant!"


Taurind reste sig snabbt som blixten och sprang in. Vad var det nu? Han hade aldrig hört Agneta så upprörd. Hon hade ändå bott här ett tag nu. Allt hade varit frid och fröjd.


"Kolla på den här!" Agneta höll fram en vit sticka. Taurind förstod inte vad det var och tittade förvirrat på föremålet hon höll fram.


"Dummer, det är ett graviditetstest! Det visar positivt! Hade du inget skydd den natten? Det här får inte vara sant! Jag kan inte vara gravid!"


Taurind blev illa till mods. Ville... hon inte ha barn? De hade ju varit intima med varandra. Nog förstod hon väl konsekvensen av det? Han försökte samla sig så snabbt han kunde så att hon inte skulle brusa upp ännu mer.

"Vi har ju varit intima med varandra... Flera gånger. Du vet väl att det blir barn då? Jag trodde det var det som var meningen? Vi bor ju med varandra nu. Det är du och jag nu." Han tittade försiktigt på henne och kände sig lika förråd som hon uppenbarligen kände sig.


"Du är ju helt dum i huvudet! Fattar ni ingenting där i alv-landet?! Jag reser bort om ett tag. Jag ska vara utbytesstudent. Vi är kompisar! Inget mer! Jag vill inte binda mig med någon. Jag trodde du hade fattat det?!"


Taurind blev helt stum. Visst hade hon inte varit hemma så mycket. De båda hade haft saker att göra. Men de hade båda sovit hemma varje natt. I alla fall nästan. Taurind var ingen kontrollerande person. Han ville inte alls låsa fast Agneta i hemmet, så att säga. Självklart fick hon vara ute sent med sina kompisar om hon ville. Men det började plötsligt låta sant det hon sa. Hon såg honom inte som mer än en vän. En vän man även hade kul med.


"Jag... måste ta luft. Jag trodde du såg på mig så som jag såg på dig. Som en livspartner. Vi har delat säng, länge nu dessutom. Jag försörjer faktiskt dig när du bor här, och nu är du upprörd för att du bär på mitt barn?" Taurind var nära till tårar och gick ut igen.

Väl i parken försökte han samla tankarna. Det var en väldigt vacker park och det fick honom genast på bättre humör. Han ställde sig vid den lilla dammen och fiskade. Det gick bra för honom. Tur att något gick bra... Det hade ju precis ordnat till sig. Hur kunde någon bli förskräckt och arg över att ett barn var på väg?


Aldrig hade han sett någon reagera så som henne. Hos alverna var det en magisk och vacker händelse. Att ett barn blev till. Agneta ville inte ha ett barn. Hade han varit så naiv? Var det så olikt i deras världar? Allt kändes plötsligt så mycket mer komplicerat än han någonsin kunnat ana.


Taurind levde praktiskt taget utomhus den kommande tiden. Han ville definitivt inte köra ut Agneta, men det var för svårt att vara nära inpå henne. Dessutom ville han lösa det. Det var tvungen att fixa sig! Hon var bar ju faktiskt på hans barn, arvet som skulle gå vidare!





En eftermiddag då han stod som vanligt och fiskade i parken (hans nya hobby när han nu inte hade staffliet lika tillgängligt) såg han Agneta på håll. Hon stod och skrattade och pratade med två killar som spelade schack. Hon verkade bli obekväm och Taurind undrade om de hade sagt något olämpligt åt henne?

Han svalde sin stolthet och gick fram till henne.


"Vi måste prata. Du bär faktiskt vårt barn och jag vill att det ska fungera mellan oss."

"Det vill inte jag! Inte efter du svikit mig såhär! Jag tänker föda barnet och lämna det med dig, sedan ska jag iväg. Jag ska ut och resa och inget kan stoppa det, inte ens ett barn. Jag var inte redo för det här och nu har du fått mig gravid! Var det det här du ville med allt va? Lura in mig till att föda ditt barn?!"

Taurind kunde tåla mycket och behålla lugnet länge, men nu var hon så fruktansvärt orättvis att han inte visste vart han skulle ta vägen. Han hade faktiskt undersökt detta med skydd nu i efterhand, och det var inte alls bara mannens ansvar. Han berättade det för henne, strängt och tydligt, men Agneta blev bara ännu argare.

Taurind började inse att det nog var kört för honom och Agneta. Hur ologiskt och fel det än kändes. Alver höll ihop. De hade en partner som de skaffade de barn de ville med. De var varandra evigt trogna och hade inte alls den här dramatiken mellan varandra. Men nu var han inte med alver längre. Han var knappt längre själv en alv. Han var lika mycket sim, och här gällde andra regler.


De kom överens om att Agneta åtminstone skulle bo hos honom tills barnet var fött. Eftersom hon var den som var gravid och mådde mest dåligt, ja, rent fysiskt då, fick hon sova i sängen. Soffan var billig och Taurind började få ont i ryggen, men han ville vara snäll mot henne. Han kunde inte förmå sig annat, trots att hon sårat honom och att drömmarna precis gått i kras.