Ghalastien, 32 ~ Hotet mot Liemannen

Anja, hon med rastaflätorna, hade börjat höra av sig. De smsade titt som tätt och bestämde sig för att träffas hemma hos Laegnir nästa kväll. De skulle äta en nyttig middag och fara ut på en joggingtur. Vilken perfekt dejt! Om det var en dejt?

Det verkade som att Taurind hade börjat bli senil. Han skämdes inte över att ta hem tjejer längre, men det var å andra sidan rätt pinsamt när ens pappa stod och attackerade sin middag med en stekspade. Laegnir hoppades på att Anja inte trodde de var helt galna här hemma. Samtidigt ville han inte vara elak mot sin pappa, han hade inte lång tid kvar.

Laegnir och Anja tog joggingturen innan middagen istället. Det var nog ändå bäst för matsmältningen.

Laegnir hade köpt en boxningspåse för sin lön från deltidsjobbet. Den hade stått i vardagsrummet, men han kunde hålla med sin pappa om att det kanske inte var ultimata stället för den. Istället hade de haft råd att bygga en veranda. Där fick Laegnir stå och boxa så mycket han ville!

Anja hade inte hört av sig på några dagar. Laegnir var en gentleman och hade hört av sig dagen efter för att tacka för en lyckad kväll. Han hade även sagt att han gärna ville träffa henne igen. Han kanske skulle ha ringt istället för att smsa. Antingen tyckte hon att det var fegt av honom att han inte bemödade sig att ringa, eller så hade hon blivit totalt ointresserad av honom.

Hur skulle han veta? Han tog sin kvällsliga joggingtur och försökte ha tålamod. Det fanns ju fler tjejer i staden, förstås. Men Anja hade gjort intryck på honom.

Taurind hade lagt sig tidigt. Kvällarna hade blivit tidigare och tidigare. Han skulle bara gå upp för att dricka ett glas vatten då världen runt om blev alldeles mörk. Han föll till marken och försökte ropa på Laegnir eller Thyrondir. Ingen av dem var hemma. Eller så var hans röst så svag att ingen av dem hörde.


Det kändes i hela kroppen. Taurinds tid var inne. Nu skulle han äntligen få träffa Eva igen.

Laegnir kom utspringandes från duschen kort efter. Det högg till i hjärtat när han såg sin far ligga livlöst på golvet, med liemannen i släptåg. 

"Snälla! Jag ber dig! Ge honom lite mer tid. Han är min pappa. Snälla, jag är inte redo att leva det här livet ensam!"

"Det är för sent. Taurind är död av ålder och det är ingenting jag kan göra något åt. Du ska vara försiktig med att återuppväcka de döda. Acceptera ditt öde."

Thyrondir var ute och rände på stan. Laegnir fick inte tag på honom. Snart låg Taurinds kvarlevor i en urna på sovrumsgolvet. Liemannen vägrade att åka vidare. Laegnir var full av vrede och sorg och hotade honom.


"Är du kvar här efter jag hämtat brorsan kommer VI kommer dig! Du må redan vara död, men vi ska ta bort allt som gör att du kan sväva runt och bära på den där lien. Du har något levande i dig och det kommer vi ta bort. Sanna mina ord."

Liemannen bara skrattade och ställde sig framför TV:n. Det var en frågesport han inte hade tittat på på ett tag. Han var inte stressad över att lämna Ghalastiens boning. Dumma alvsimmar som tror att de kan döda den svartaste döden av dem alla.

Ravenous 1.3 - Mina slagsmål och demoner

Det fanns en gräns. Bartendern hade krossat den. Han stod där med sitt löjliga, långa blonda hår och gjorde inte ett skit. Jag krävde en drink!!!

Så jag tog saken i egna händer. Jag visste inte hur stark jag var, men jag hoppades på att jag skulle ha ihjäl honom.

En annan bartender kom och ryckte in under tiden. Hon skrek: "Här finns det inget att se gott folk! Hehe, återgå till det ni gör!" Vilken kärring. Det här var den bästa underhållningen någon kunde få.

Självklart gick jag segrande ut ur slagsmålet! Han ojade sig och var tvungen att sätta sig ner. Jag sade: "SYND att du inte dog, för du har ett uppdrag att göra åt mig nu. GÖR MIG DRINKAR!

Han klagade på att han hade brutna händer och inte kunde göra någon drink nu. Jag sade att det bara var att göra dem i alla fall, så han gjorde dem. Det satte sig en stilig karl bredvid mig som sneglade försiktigt mot mitt håll. Jag kände inte för att flörta med någon idag, om det var det han var ute efter.

Drinken var så äcklig. Bartendern tog stöd mot en vägg och tittade skräckslaget på mig när jag skrek att det var den värsta drinken jag någonsin druckit. Han hotade med att slänga ut mig om jag fortsatte. Jag brusade upp igen men hejdade mig. Jag hade inte krafter kvar att slåss mot någon.

På vägen ut stannade jag till vid en spegel och beundrade mig själv. Vilka framgångar jag gjort här, bara på en dag! Sedan var jag tyvärr tvungen att gå raka spåret ut, annars skulle polisen komma. Det var det sista jag ville. De flesta poliser kände till mig efter alla dessa år.

 Jag hittade chips i skafferiet och åt tills jag var något sånär mätt. Jag hade aldrig lagat mat och kände inte för att pröva heller. Mörkrets härskare hade ju i för sig installerat en spis åt mig, vilket var väldigt snällt. Imorgon kunde jag pröva laga mat. Frukost.

Utan väggar och tak fick jag ingen sömn. Jag sover rätt tungt, men det blir ljust alldeles för tidigt. Jag hatar mornar. Och nu är jag tvungen att väckas av starkt solsken rakt i ansiktet. Det här var tvunget att åtgärdas. Jag var tvungen att skaffa ett jobb.

Men först skulle jag laga mat. Jag kände hela tiden en hand på min axel och blev lätt ofokuserad. Jag har varit förföljd av demoner länge. Läkarna säger att jag är instabil och att jag bara inbillar mig, men jag vet vad det handlar om.

Voldemort (okej, jag nämner hans namn) har sagt att de finns där för att skydda mig. Jag vet faktiskt inte om de gör det, för de sätter mig alltid i livsfara.

Jag brände maten, men det hade kunnat gå värre. Jag har tänt eld på några spisar i mina dagar. Inte för att jag lagat mat, utan för att döda. Jag har inte sådana avsikter för mig själv, men börjar tro att demonerna har det...

De följde mig ut på gatan och jag skrek till de förbipasserande att snälla ta bort dem. Men ingen brydde sig. Det kunde väl ändå inte bara vara jag som såg dem?





Väl inne i stan fick jag vara ifred. Jag satt och fantiserade om en annan tid, där det fanns pirater. Jag hade blivit en perfekt pirat. Jag försökte klättra in i piratskeppet men var för stor. Hur små var piraterna på den tiden egentligen?!

Ravenous 1.2 - Ja, jag är elektrifierad

Jag kom fram tidigt en söndagsmorgon. Han som inte får nämnas vid namn hade ordnat en tomt åt mig. Folk brukar säga till mig att jag är helt vansinnig. Han finns inte på riktigt och är bara en karaktär i en bok. Och fler böcker, och fler filmer. Men jag vet att han finns! Det är ju han som har hjälpt mig ut ur mentalsjukhuset. Vilka fler bevis behövs?

Han tycker att jag gjort ett bra jobb som tjänare och jag är nöjd med inredningen han valt ut. Jag hade ju inte med mig några möbler själv från mentalsjukhuset direkt. Ärligt talat förstår jag inte varför jag åtminstone inte kunde få tak över huvudet? Men aldrig att jag skulle konfrontera honom. Han är som den far jag aldrig haft.

Så nu var jag bosatt i Oasis Springs. Jag hade faktiskt inte flyttat så långt. Tagit bussen och försökt dölja mitt ansikte. Inte för att jag bryr mig om vad folk tycker om mig, men det fanns ju en risk att jag kunde bli upptäckt och inspärrad igen.

Jag har aldrig varit försiktig i mitt liv, men jag antar att det här är min sista chans att ordna upp det. Jag är trots allt bara 25 år så det ska nog gå bra.

Något jag inte tänker acceptera är att gamla gubbar springer över min tomt. HALLÅ? Bara för att jag bor på gatan (eller nästan på gatan) är det inte fritt fram att hälsa på! Jag gav honom en rejäl utskällning. Han sade att trottoaren är fri och att jag kanske inte ska bo så öppet om jag inte vill bli störd. Bla bla, vilken idiot. Hoppas jag hittar en ny koplanta som kan få vakta min gård.

Det var länge sedan jag fiskade upp min kära koplanta. Jag valde att döpa den efter honom. Jag kanske kan nämna hans namn här, men jag har stor respekt för honom. Vill inte chansa. Tur var bor jag precis intill ett fiskarställe. Jag hade sämre tur dock.


När blev jag såhär dålig på att fiska?! Fiska upp en stock? Jag blev rasande och gick därifrån.

Tog ut min ilska på en till synes rätt snygg kille. Han tyckte att det var ett roligt trick, att han fick en stöt i handen. Trodde han att det var ett skämt? Min hand ÄR elektrifierad. De har försökt göra vad de kan med mig inne på mentalsjukhuset. Jag skojar inte.

Än så länge fanns det inte fasligt mycket roligt att göra i mitt närmsta kvarter, så jag fortsatte prata med David. Jag berättade skräckhistorier och bad honom akta sig för den blonda kvinnan som gick förbi honom på gatan. Han sade till mig att hon var ofarlig.

Det är lite dessa simmar vet. Väldigt lite.

David tyckte att jag var en rolig tjej och bad mig följa med till baren. Rolig? Visst hade jag humor. Men han trodde ju inte på ett enda ord jag sa, som om allt vore några lama försök till skämt. Här försöker man vara ärlig och varna första bästa granne om dess invånare, också blir man bara skrattad åt.

 Vi åkte till baren och en tatuerad tjej slog sig ner bredvid mig. Coolt! Finns det någon studio nära?! Jag frågade henne och hon sade att hon själv tatuerade. Hon hade ganska nyss börjat och hade behövt någon att praktisera på, om jag ville. Det var väl klart att jag ville!


Vår diskussion urartade sig dock då jag började kritisera hennes kläder. Jag förstår mig verkligen inte på färgen gult. Jag ville bara säga vad jag tyckte, men hon blev riktigt sur. Jag försökte rädda situationen. Att bli tatuerad kom först!

Jag hade spenderat tre timmar i baren utan en enda drink. Det är sant. Och vet ni vad? Jag hade beställt tre drinkar för tre timmar sedan!!! Här någonstans blev det svart. Bartendern skulle dö.

Ravenous 1.1 - Loulou Ravenous

Jag heter Loulou Ravenous. Egentligen heter jag Louranda. Mitt efternamn var inte Ravenous från början, men saker förändras. Hela mitt liv har jag fått höra att jag är för galen för mitt eget bästa och bör sitta inspärrad. Det har jag gjort också.


Men jag menar. Vad kan man förvänta sig av någon som får växa upp i ett superrikt hem med skådespelarstjärnor till föräldrar? När jag klev in i tonåren blev jag väldigt hetlevrad och lärde mig snabbt vad alkohol, killar och fester var. Vissa kallade mig usel. Okej, jag stal några bilar också råkade jag döda halva kvarteret med min trogna vän koplantan. Men det är väl knappast ett brott?


Dessutom har han alltid funnits med mig. Han som inte får nämnas vid namn. Han har guidat mig genom livet och det är han som har funnits vid min sida. Det är han som äntligen har hjälpt mig att ta mig ut från mentalsjukhuset. Jo, förresten, emellan allt det här har jag varit skandalkändis! Ni vet, alla ögon på de rika skådespelarnas dotter som festar och har ihjäl simmar. Bla bla. Illegal koplanta, bla bla. Tråkigt. Nu styr jag kos(s)an mot nya äventyr!

Sidenote: Detta är en ISIB (I'm surrounded by idiots) challenge! Läs mer om utmaningen här. Kort sammanfattat får jag bara styra en sim per generation i denna utmaning. Jag har bestämt att det galna personlighetsdraget ska gå i arv. Jag är så spänd och orolig för hur detta ska urarta sig. Jag kontrollerar mina simmar in i det sista och hatar att inte ha läget under kontroll. Jag undrar hur mycket jag kommer få slita mig i håret...

Hoppas du följer med och har så trevligt!

Ghalastien, 31 ~ Låt samlandet börja

Okej, det var bara att börja planera. Laegnir hade skaffat sig ett eget sovrum med några trivsamma tavlor som Taurind målat. Dessutom hade han nu en dator. Familjen hade aldrig haft en! Men Taurind tyckte det var bra att han skulle få starta sin generation med något nytt. Dessutom kunde den säkert komma till nytta.

Sedan var det bara att bege sig ut för att tjäna pengar. Det kändes lite märklig att inte ha ett vanligt jobb, det hade han ju till och med haft som tonåring. Men de olika stenarna och metallerna han hittade visade sig sälja rätt bra och det var ju huvudsaken. Dessutom kunde han hålla med Taurind. Att vara ute i naturen hela dagarna och styra över sin tid var verkligen en frihetskänsla.


Taurind hade fått den sista befordran han tänkt och gick i pension. Det lade ytterligare lite press på Laegnir. Som han förstod var inte räkningarna alltför billiga, och han skulle behöva lägga ner en hel del tid på sitt samlande.

Han bestämde sig för att avsluta sin första dag i vuxenlivet på gymmet. Träna och hålla sig i form kändes som ett mål med livet. Sedan det med att han nu var dömd att bara äta nyttig mat, det gjorde honom ingenting. En sund livsstil var det ju inget som helst fel med.


En god vän i veckan skulle han skaffa sig, och sedan göra sitt bästa för att behålla dem just som goda vänner. Glad och utåtriktad som Laegnir var trodde han inte heller att det skulle bli ett problem. Dessutom var alla på gymmet så pratglada. Han stod och skojade lite med ett gäng som ofta befann sig här om kvällarna. Han antog att han bara skulle komma dem närmre och närmre.

Efter ett svettigt pass hörde han ett enorm följd av svordomar bort ifrån boxningspåsarna. Han hade nog aldrig hört någon svära så mycket i hela sitt liv. Hemma hade de alltid varit fåordiga med svordomar. Taurind tyckte det var fruktansvärt vilket språk vissa simmar använde sig av.

Laegnir var tvungen att kika efter vem denna arga tjej var. Han blev förvånad då hon såg så söt och oskyldig ut. Undrar vad hon var arg över?


"Men vad glor du på? Ja, jag är arg! Perfekt att ta ut det på boxningspåsen, eller hur?"


Oj. Laegnir hade visst väckt uppmärksamhet där han stod och sneglade på henne. "Förlåt, det var inte meningen att titta så mycket. Självklart får du vara arg. Jag vet inte alls vad som hänt dig!"


"Äh. Det är inte som att någon bryr sig ändå. Om du vill får du komma hit och stödja påsen. Jag tror jag boxar omkull den snart."

Hon hade förmodligen rätt för stark verkade hon vara. Laegnir gick dit och höll lite skräckslaget i säcken ett tag. Den mycket starka tjejen himlade med ögonen och de bruna rastaflätor svischade förbi hennes ansikte. Det var något intressant med henne och innan passet var slut hade han fått hennes nummer.


Det hade börjat gå bättre för Thyrondir i skolan. Han hade till och med skaffat sig ett par vänner. Eftersom han skitit fullständigt i skolan tidigare och inte brytt sig särskilt mycket om andra simmar hade det varit rätt tomt på den fronten.

 Laegnir var glad för hans skull. Ibland oroade han sig lite över vad det skulle bli av honom, men kanske kunde det rätta till sig. Thyrondir skulle ju trots allt bara bo hemma tills han själv fyllde 20. Det var inte länge kvar nu.

Ghalastien ~ Generation 2, Laegnir

Vår nya arvinge: Laegnir Ghalastien

Tiden var inne och lappen var läst. Håret var längre och han kände sig riktigt nöjd med sig själv. Nu var det Laegnir som hade framtiden i sina händer! Det var han som skulle fortsätta bryta mark för den nya alvfamiljen i simmarnas värld.


Laegnirs generationsmål:


- Hitta kärleken och ingå i en parrelation med någon. Partnern måste flytta in och bidra med pengar till hushållet. Hur kommer jag slumpa fram senare.

- Skaffa fyra barn. Adoption får ske, men det adopterade barnet har inte möjlighet att bli nästa arvinge.

- Tjäna pengar genom att sälja upphittade stenar, kapslar och dylikt i naturen. Även reservdelar från reparationer får säljas.

- Skaffa en god vän i veckan. 

- Generationen ska bara äta nyttiga måltider. Jag kommer göra ett undantag med tårtor på födelsedagar. Dessutom ska varje sim i familjen träna på valfritt sätt tre timmar i veckan.



För er som är nyfikna på utmaningen och dess alla områden som måste slumpas fram, besök den officiella tråden för Random Legacy Challenge i The Sims 4!

Ghalastien, 31 ~ Muskelvärk och huvudvärk

Laegnir var helt slut. Han hade verkligen tagit ut sig på gymmet. Lite för mycket, kände han direkt efteråt. Han höll på att svimma på väg till omklädningsrummet.


Efter en sval dusch kände han sig lite piggare. I huvudet i alla fall, kroppen var riktigt mör. Han var vrålhungrig och inbillade sig att han inte skulle klara sig utan mat tills han var hemma. Han såg ett gäng med hamburgare stå orörda på en bänk. Det kunde väl inte vara något fel på dem?

Nej, burgarna var det inget fel på. Efter ett tag fick han dessutom sällskap.


"Varför så ledsen? Vi tar ju examen snart! Får jag ta en burgare?" Det var Mia. De hade matte tillsammans.

"Äh, jag trodde det skulle kännas bättre bara. Jo, ta en. Det är inte mina ändå."


De satt och pratade ett tag och hon lyckades faktiskt få Laegnir på lite bättre humör. Det var ju inte som att han och Linda hade hunnit inleda något seriöst ändå. Men det var jobbigt hur hon behandlade honom bara för att hon blivit äldre snabbare.

Det var lite för många muskler som var trötta och lite för många tankar. Laegnir kunde inte hjälpa det utan somnade på vägen hem. Han visste inte hur länge han legat där, i en alltför obekväm ställning, men han hoppades att ingen sett honom. Då hade väl någon väckt honom?

Söndagmorgon och jobb. Klockan hade nästan blivit morgon då han kom hem och var tröttare än en zombie. Tyvärr tog inte jobbet hänsyn till det. Att kroppsarbeta dagen efter ett mördarpass skulle nog inte alls vara bra. Men vad kunde han göra?


Taurind skojade med Thyrondir då de såg Laegnir stapla iväg till jobbet.

"Ser du brorsan va? Så går det om man är ute hela natten! Jag hörde nog när du kom in, Laegnir. Jag litar på att du inte drack alkohol."


Nej, det hade han inte gjort. Det behövde han inte vara orolig för.

Några dagar senare var skolan över och Laegnir inväntade otåligt sin födelsedag. Det gick så snabbt att det inte ens kunde vänta till tårtan. Han hade bjudit in Mia, som varit en väldigt bra vän på sistone. Laegnir fick resa sig upp från schackpartiet då det började pirra i hela kroppen.


"Nej, inte än!! Jag ska ju blåsa ut ljusen!"

Men det hjälpte inte. Nu fanns det ingen återvändo. Han hade blivit ungdom!