Ghalastien, 30 ~ Jag är äldre än dig nu

Saker och ting hade lugnat ner sig inom Ghalastiens väggar. Det hade gått en tid och livet var ju tvunget att gå vidare. Taurind ville måla så många tavlor han bara kunde innan hans tid skulle vara inne. Och han blev bättre och bättre. Han siktade på att få en befordran till, senare skulle han faktiskt gå i pension.

Laegnir fortsatte träffa Linda. Men det var på gott och ont. Det verkade som att de kunde bli något mer än bara pluggkompisar. Om det inte vore för att han alltid satte sig i pinsamma situationer. När han inte var tvungen att rusa ifrån ett intimt möte för att kissa glömde han låsa toalettdörren så att Linda sprang rakt in under hans toalettbesök. Hur mycket mer pinsamt kunde det bli...


Kanske var det för bra för att vara sant, det här med Linda? Det verkade som att det hela tiden sattes käppar i hjulet.

Taurind kom in på Laegnirs rum när han satt med sitt livs sista läxa. Han hade börjat beta av några rader på lappen, men inte velat kolla på barnantalet än. Det han visste var att han inte skulle ha ett vanligt jobb. Det kändes i för sig rätt skönt, men hur skulle han då försörja sig? Jo, tydligen skulle det fungera att samla allt han kunde tänkas hitta i naturen och sedan sälja det.

Det lät i för sig rätt trevligt och slappt. Då skulle han ha tid att skaffa familj och träna!


"Laegnir. Har du koll på din framtid?"


Oj, det var rakt på sak. Laegnir fick ju ta det i sin egen takt... Visst? Han var ju inte 20 år än och han behövde faktiskt inte veta allt på lappen, än.


"Jooo... Nästan." Han svalde några gånger.


"Det är bra. Du vet, det är viktigt att du börjar i tid! Du kommer ha dyrare räkningar att betala av än vad jag hade i början. Vårt hus har blivit fint och du kan leva gott, men du måste ha pengar. Jag tror du kommer fixa samlandet bra. Jag själv har ju spenderat en del tid med det. Finns inget härligare än att spendera dagarna ute i naturen. Du kommer vara mig tacksam."

Laegnir var precis på väg till gymmet. Han hade äntligen jobbat ihop pengar till ett gymkort! Vid ingången träffade han på Linda. Det var något annorlunda med henne... Hade hon redan åldrats? Innan honom? Han gick fram. De var väl fortfarande på gång?

"Linda?"

"Åh, hej Laegnir. Jaha, ska du träna?"

"Jo. Jag tänkte det. Ska du? Vi kan ju träna tillsammans?"


Linda skruvade lite på sig. "Jag tror inte det. Jag vet inte om du ser men, jag har vuxit upp! Jepp, ingen mer skola för mig. Alltså, det blir inget mer mellan oss. Du är en bra kille och så, men jag är äldre än dig nu. Jag tänker träffa killar i min egen ålder."

Linda gick iväg. Jaha, det var det. De hann inte ens bli ett par. Bara pinsamheter och plugg. Det var allt. Laegnir kände sig besviken och irriterad. Vadå äldre?! Han fyllde ju också 20 om bara några dagar! Vilka killar hade hon tänkt att träffa? Hon sa ju själv att han var en bra kille.


Laegnir gick in och tog ut sin ilska på en boxningspåse. Efter en stund kom en äldre kille med skägg fram till honom. Han var inte ens klädd för gymmet.


"Grabben... Jag hörde om missödet där ute. Sorry, jag och Linda dejtar nu. Du har ingen chans med en så snygg och äldre tjej. Tänkte bara att du skulle veta det". Han hånflinade och gick skrattande därifrån.

Det var väl ändå mycket skit att behöva ta för en dag. Han skulle allt visa vilken tjejtjusare han var när han vuxit upp. Kanske skulle Linda ångra sig också. Det vore allra bäst.

Ghalastien, 29 ~ Sorg och ilska

 Döden var ett faktum. Det gick inte att göra någonting åt. För Taurind, som aldrig behövt uppleva död på detta sätt, var det förkrossande. Han begravde sig i jobb och blev mer och mer frånvarande hemma. Laegnir och Thyrondir var lika ledsna, men det var svårt att få kontakt med pappa.


De försökte bearbeta döden med varandra, men Thyrondir var så arg och uppriven. Laegnir hanterade det hela bäst.

Mitt i all sorg hade Thyrondir vuxit upp till tonåring. Det var ingen rolig period att bli tonåring i. För det första hade hans födelsedag glömts bort. Taurind var antingen på jobbet, framför staffliet eller i sängen. Han brukade tittade sorgset på sina söner och be om ursäkt. Han ville inte vara en frånvarande far, men han kunde inte hjälpa det. Han kunde inte gå vidare.


Thyrondir började ta ut sin ilska på hemmet. Det gick bara dåliga TV-program och det var förstås TV:ns fel. Den fick sig en och annan smäll, tills den helt gick sönder. Taurind blev fruktansvärt arg på Thyrondir. Alla hade det jobbigt och bättre blev det inte av att de nu behövde laga TV:n.

Thyrondir började försova sig varje morgon och skolkade många dagar i veckan. Taurind märkte ändå ingenting, så varför inte? Det fanns ingenting intressant på skolan och han ville inte mötas av fler sorgsna ansikten som beklagade sorgen. Han var avundsjuk på Laegnir som skötte detta så bra. Han gick iväg till skolan varje dag och skötte läxorna hemma. Hur var det ens möjligt efter att sin mamma just dött?


Han vände sig om i sängen och bestämde sig för att inte gå upp på hela dagen. Det var ändå inte så att någon brydde sig.

Fram mot eftermiddagen började dock magen kurra. Thyrondir hade inte för avsikt att dö själv och gick motvilligt upp för att ta lite rester. Han hade ingen om Taurind var hemma eller inte. Laegnir var i alla fall i skolan.


"Thyrondir? Är du hemma? Du ska vara i skolan förstår du väl?! Skoldagen är slut om prick en kvart! Varför kan du inte sköta dig som din bror?!"

Taurind gick in i sitt sovrum igen och Thyrondir gjorde detsamma. Taurind visste innerst inne att det inte var rättvist mot Thyrondir. Att jämföra bröderna emellan och att skälla ut honom kunde knappast göra saken bättre. Själv hade inte orkat gå iväg till jobbet idag, så han gjorde ju samma sak. Skolkade. Han visste att han var tvungen att rycka upp sig och ta tag i det här.

Under Taurinds utbrott hade Thyrondir beordrats att laga diskhon som straff. Laegnir och Thyrondir hade inte heller en särskilt bra relation till varandra just nu, och Laegnir gick försiktigt förbi honom för att äta middag i vardagsrummet. Thyrondir svor och suckade när han lagade diskhon och Laegnir tyckte inte det var helt rätt åt honom. Visst att de behövde hjälpa till hemma, särskilt nu när pappa hade blivit gammal, men han förstod att Thyrondir fått detta som ett straff och det kändes inte rätt.


Laegnir kände att han behövde komma ifrån allt. Han själv brukade vara positiv in i det sista och ville inte gräva ner sig på grund av detta. Det hade inte hänt så mycket mer mellan han och Linda, men de bestämde att träffas mer. Linda ville finnas där för honom nu i den här svåra tiden och Laegnir behövde definitivt någon att prata med.

När Thyrondir nästan var klar med diskhon kom Taurind in i köket. Thyrondir stålsatte sig för ännu en utskällning och gick i det vassaste försvaret han kunde. Då brast Taurind ut i gråt. Han gick fram till Thyrondir och kramade om honom.


"Förlåt för att jag varit såhär. Jag älskar dig, min son! Du ska se att det kommer bli bättre. Jag ska bli bättre. Allt ska bli bättre!"

Ghalastien, 28 ~ Är det min Eva?

Första arbetsdagen hade inte alls gått så bra. Laegnir hade missuppfattat chefens order och gjort dubbelt arbete åt en kund, vilket inte var uppskattat. Kunden vägrade betala dubbel kostnad och Laegnir skulle behöva ordna ersättningen på egen hand.


Chefen sa att hans första lön skulle behöva gå direkt in i kundens kassa. Livet kändes mer än surt.

Till kvällen hade Taurind bjudit in Cennan och Hanna, som numera bodde med varandra, för att fira en mindre födelsedag. Det var ju inte vilken födelsedag som helst, men Taurind ville inte ha så mycket ståhej. Hur kul var det att fira att bli gammal? Han hade hört att man blev gråhårig som gammal. Taurind var ju redan vit/gråhårig och antog att hårfärgen åtminstone inte skulle förändras.


Laegnir tyckte det var pinsamt att Taurind inte ens kunde ha på sig en tröja, men Taurind hade andra bekymmer. Eva skulle dyka upp. Hon hade lovat det. De hade inte setts på ett tag, men hon hade lovat att komma till Taurinds födelsedag. De hade bestämt att vara gamla tillsammans. Tom höll precis på att flytta hemifrån och Eva kunde äntligen flytta in. Men vart var hon?

Ljusen var utblåsta och Taurind hade klivit in i ålderdomen. Det var ännu inte så sent på kvällen, men Taurind ansåg att festen var över. Eva hade inte kommit. Han började diska och Cennan försökte muntra upp honom. Thyrondir var kanske mest besviken. Han längtade alltid så mycket efter att träffa sin mamma, och hon hade alltid dykt upp när han lovat.


Taurind provade ringa Eva ett ex antal gånger. Men det var inte hans stil att tjata. Något hade kanske hänt. Han hoppades inte att något hemskt hade hänt. Han fick lov att ha tålamod helt enkelt. Det hade han haft hela livet och det var ett allmänt starkt drag hos alver.

Taurind satt vid schackbordet nästan hela dagen. Han hade bestämt sig för att fortsätta jobba i ett par veckor. Han älskade ju att måla och hade inga problem med att vara på jobbet. Han fick göra det han älskade och dessutom behövde räkningarna betalas. Laegnir hade berättat om missödet den första arbetsdagen och Taurind förstod helt. Inte var det så lätt, det var väl klart att det kunde bli fel. Han hade funderat ett tag på att ringa och prata allvar med chefen, men han antog att det inte skulle ge någonting. Taurind var inte alls i någon position att bestämma.


"Ja, visst är det synd om honom. Han har ju två söner tillsammans med Eva. Hade. Ja, det måste vara tufft..."


Taurind hörde två kvinnor gå och prata på håll. De pratade väl ändå inte om hans Eva?

Taurind var tvungen att gå ikapp. Det började kännas i kroppen att han var gammal. Han var alldeles slut när han äntligen kom ikapp dem. Han försökte fånga deras uppmärksamhet.


"Hallå? Ursäkta. Jag hörde er prata, om en Eva och två söner..." Då avbröt han sig och såg att det var två väninnor till Eva. Då måste de ha pratat om henne alltså. Hans Eva.


"Åh, Taurind. Vi trodde att du visste. Hur kan du inte veta? Stackars dig. Eva gick bort förra veckan. Av ålder. Hon hade fått många krämpor och orkade inte mer. Det var inte något dramatiskt. Jag beklagar verkligen sorgen."

Så det var sant. Taurind vänliga ansikte förvandlades till ett tomt och sorgset uttryck. Väninnorna gick iväg och beklagade sorgen ännu en gång. Hon var död, sedan en vecka tillbaka. De hann inte bli gamla tillsammans. Taurind visste inte hur han skulle komma över det här.

Ghalastien, 27 ~ Landskapsarkitektens alla öden

Cennan hade flyttat tidigt nästa morgon. Taurind fällde några tårar och bad honom att snälla höra av sig. Han skulle visserligen bara flytta ett par kvarter bort, men det skulle vara tomt att inte ha honom här hemma. Cennan hade bestämt sig för att fortsätta studera, så kanske skulle han flytta längre bort i sinom tid.

"Pappa! Kan inte ni gå ut härifrån nu? Linda kommer snart. Jag sa ju det igår! Vi ska plugga i vardagsrummet!"


"Oj. Ja det sa du ju. Hoppsan, jag börjar visst bli lite senil. Haha, nä, så roligt ska vi väl inte ha. Jag är ju faktiskt inte gammal än." 

Taurind kände sig lite illa till mods. Han skulle faktiskt bli gammal snart. Väldigt snart. Det kändes mer än märkligt. Här bland simmarna hörde det till livet. Att växa en bit i taget och tillslut bli gammal och grå. Sedan dö. Han kunde inte hjälpa det, ångesten började tränga sig på.

"Laegnir, hänger du med? Atomerna bildar alltså molekyler, eller jonföreningar. Vi måste lära oss det här till imorgon!" 

"Eh, ja! Absolut. Molekylerna, bilder atomföreningarna. Öh, eller nej. Det du sa."


Linda skrattade. Om inte Laegnir var helt ute och cyklade hade de blivit mer än bara vänner på sistone. Laegnir hade alltid haft bra med vänner. Han var social, lättsam och rolig. Men med Linda blev det värre. Han var så nervös och rädd att göra fel.


Det värsta var när Linda började närma sig honom efter de lagt undan böckerna. Laegnir hade hållt sig så länge och behövde verkligen gå på toaletten. Samtidig ville han se vart det här kunde leda. Vad skulle han göra?!

Laegnir var tvungen att följa sina instinkter att gå på toaletten. Hellre det än att chansa och kissa ner sig i soffan. Då hade det definitivt varit kört för honom! Det var inte så farligt att behöva gå på toaletten egentligen, men det hade blivit sent och när han var färdig hade Linda gjort sig klar för att gå hem.

Taurind sade hejdå åt Linda när hon for. Han satt i köket och åt rester från gårdagens tårta.


"Kom hit Laegnir! Hur gick deeet?" Taurind flörtade lite åt honom.


"Men lägg av. Det gick väl bra. Vi pluggade, inget mer än så."


"Men visst vet du vad vi har pratat om? Du ska ju visserligen ha en del barn i framtiden, oj... Där försade ja mig visst lite. Jag menar bara att jag inte vill se några tonårsgraviditeter. Okej? Jag har fått för mig att det är vanligare i den här världen."


Laegnir suckade. Taurind pratade ofta om skillnaderna mellan alvernas värld och denna. Hur mycket bättre det varit i Rivendell och vad en alv inte skulle göra och så vidare. Laegnir var hälften alv, men han visste inte om han kände sig som en.

Laegnir hade tagit ett jobb som landskapsarkitekt. På deltid då förstås. Han hade fortfarande inte vågat kolla på lappen Taurind gett honom. Han visste att målen för hela hans liv fanns uträknade där. Det var inte så bara att få syn på dem. Hur som helst tänkte han på sin framtid, och även på att hans pappa snart skulle bli gammal. Dessutom var det bra för Laegnir att få arbetserfarenhet.


Taurind hade hållt på att renovera huset ett tag. Det började se riktigt pampigt ut, på utsidan i alla fall. På framsidan kunde de spela schack, vilket Taurind och Thyrondir verkligen uppskattade. Laegnir själv behövde bli bättre på trädgårdsskötsel. Det var ett krav för att bli befordrad, och antagligen för att få stanna på jobbet överhuvudtaget. Laegnir hade aldrig rört en planta förr, men Taurind försökte guida honom från shackbordet så gott han kunde.

Det var lördagmorgon och det hade blivit dags för Laegnirs första arbetsdag. Han hade hämtat ut arbetskläderna några dagar tidigare och var riktigt taggad på att komma igång! Han visste att han skulle få arbeta mycket med kroppen, och det gillade han. Kanske att han hade råd att köpa ett gymkort eller en sandsäck att slå på när han tjänat ihop lite pengar. Han ville verkligen komma igång med att träna och bygga muskler.

Ghalastien, 26 ~ Trubbel på födelsedagen

Laegnir var ute i parken en kväll, när han såg Hanna. Han visste att hon och Cennan skulle gå på bio ikväll. Så varför var hon här...? Han gick fram till henne.

"Hanna?"

"Åh, hej."

"Skulle inte du och Cennan gå på bio ikväll?"

"Eh, ja. Men jag fick så dåligt samvete. Jag tror jag är kär i någon annan."

Hanna vred obekvämt på sig.


"Jaha, har du berättat det här för honom? Det kanske du borde göra. Han har starka känslor för dig." Laegnir visste att Cennan varit totalförälskad i Hanna länge. Långt innan de ens blev ett par.


"Men hur ska jag säga?! Jag är inte säker på vad jag känner. Dessutom ska väl inte du stå här och läxa upp mig. Vad vet du ens om kärlek? Du är ju typ bara ett barn."


Cennan tyckte hon betedde sig riktigt otrevligt. Visst, han var inte lika gammal som dem, men han var faktiskt också tonåring nu. Fastän han inte hade varit kär själv fattade han väl att hon sårade Cennan om hon inte berättade. Han gick där ifrån och direkt hem.

Väl hemma stod Cennan vid dörren och suckade. Laegnir tänkte inte vräka ur sig det han precis fått veta, utan frågade Cennan om bion redan var slut.


"Nej. Hon dök inte upp. Jag fattar inte, hon har varit konstig hela veckan... Vi smsar alltid godnatt till varandra och äter alltid lunch tillsammans på skolan. I veckan har hon suttit med att annat gäng och ignorerat mig. Också dyker hon inte ens upp nu. Utan ett ord."


"Cennan, jag träffade Hanna i parken, alldeles nyss. Jag vet inte varför hon sa det till mig, men hon sa att hon tror att hon är kär i någon annan. Jag tyckte det var fegt att hon inte kunde säga det själv. Men jag ville bara att du skulle få veta."


Cennan tittade uppgivet på honom. Det verkade inte som en helt chockerande nyhet. Laegnir undrade hur det skulle bli imorgon. Cennan skulle ha födelsedagsfest och Hanna var såklart bjuden. Hon skulle antagligen inte dyka upp.

Nästa kväll var Cennan spårlöst försvunnen. Hans egen födelsedagsfest skulle precis börja och Hanna hade kommit dit. Laegnir hade tvekat vid att släppa in henne, men hon såg så ångerfull ut. Kanske hade hon ångrat sig och bestämt sig för att det var Cennan hon var kär i?


Laegnir försökte ringa Cennan flera gånger. Tillslut svarade han.


"Cennan! Kom hit! Din fest har börjat. Folk har börjat gå hem, för att du inte är här... Och ja, tårtan är halvt uppäten. Men jag bakar en ny. Kom hit bara! Hanna är här..." Laegnir tittade menande på Hanna och hoppades att hon skulle ge Cennan en bra förklaring när han kom hit.

Cennan åkte hem efter många om och men. Han hade inte känt för att träffa folk. Framför allt inte Hanna. Han visste ju inte vart han hade henne. Men han fyllde ju ändå år och han var tvungen att medge att han var sugen på tårta. Han kom hem till en fin vit tårta ljus. Hanna gick försiktigt fram till honom och sa att hon bara varit med och valt ut ingredienserna. Det hade inte varit så lämpligt att tända eld på ugnen mitt i allt det här...


Hanna lovade att hon skulle förklara för honom, men först skulle han blåsa ut ljusen. Han kunde ju alltid önska sig att det skulle lösa sig mellan dem. Sagt och gjort. Cennan blev äldre och tog en rejäl bit tårta. Hanna försökte övertyga honom om att det bara var han som hon var kär i. Hon var dum som hade inbillat sig något annat.

Cennan kände sig med ens gladare. Han hoppades att han kunde lita på henne. Hanna var hans stora kärlek och han ville så gärna att hon också skulle växa upp snart, så de kunde flytta ihop. De planerade lite på skoj och kollade på hus i mobilen. Cennan kunde inte vänta. Vänta med att flytta ville han i alla fall inte göra. Han planerade att ta sitt pick och pack till en billigare etta i stan redan imorgon!

Ghalastien, 25 ~ En samling, för arvet!

Taurind och Eva var ute på dejt. Sönerna hade fått lova att stanna hemma. Inte för att de inte litade på dem, men det var väl trevligt om de kunde göra någonting tillsammans. De satt i vardagsrummet och pluggade, läste, tittade på TV och pratade om allt och ingenting.


 Laegnir tittade försiktigt på Cennan. De hade inte pratat om hans arvtagarskap. Han kanske inte ens visste om det? Vad skulle han säga?

"Eh, Cennan?"

"Mmmm..." Han var djupt försjunken i sin bok.

"Hörde du om mig och vår familj? Att det är jag som är den nya arvingen?"

"Ja jag hörde. Grattis! Det blir nog bra."

"Men... Du känner dig inte besviken att det inte blev du?"

"Nej, jag har aldrig ens tänkt på det... Jag tror inte jag hade känt mig bekväm med det, faktiskt. Jag har haft så stort ansvar för er småskitar så länge, så det känns rätt bra att kunna leva mitt liv som jag vill sedan." Cennan blinkade åt honom. Då var det alltså lugnt med allting.

"Okej, vad skönt! Jag menar, du är ju den äldsta och enligt vad jag har läst i gamla böcker är det ofta den äldsta som blir arvtagaren."

"Du har läst för mycket, Cennan. Kom ihåg att det bara är sagor! Ska vi laga lite kvällsmat?"

Thyrondir fick hjälp med läxorna av Eva när de kom hem från dejten. Det blev inte alltför sent, och storebröderna hade kollapsat i sina sängar snabbare än den yngsta. Cennan hade fullt upp som extralärare på skolan och för Laegnir var det mycket att smälta. Ny klass, tonåring, nytt besked som förändrade hela hans liv! Det var inte lite information på en och samma dag.

"Thyrondir. Du vet att jag måste åka igen va?" Hon tittade tårögt på honom. Hon var inte säker på att han förstod. Han hade visserligen klarat sig galant utan henne innan, men det var alltid lika jobbigt att skiljas.

Nästa eftermiddag var det dags. Thyrondir förstod helt och hållet varför hon var tvungen att åka. Eva tyckte han var så klok för sin ålder. Men sedan var han lite speciell också. Han hade inte varit intresserad av att leka med några av leksakerna hon hade köpt åt honom. Han läste mest böcker och var försjunken i sina egna tankar.

De kramades länge och Eva lovade som vanligt att det inte skulle dröja länge innan de sågs igen. 

Taurind var lika hjärtekrossad som vanligt. Han visste ju att det inte var slut mellan dem och deras kärlek var lika stark och lika mycket på riktigt trots att de inte sågs så ofta, men det var ändå jobbigt. Taurind hade fått en varning via månstenen i halsbandet samma kväll Eva åkte iväg. Det var hans mammas röst som talat till honom.


"Taurind, du måste skynda dig! Vi satte upp våra generationsmål till dig. Det ser bra ut, än så länge, förutom en sak. Eftersom du är den första alven i den nya världen måste du samla en hel kollektion av ädelstenar, växter, insekter eller annat. Det behövs för vårt släkte! En hel kollektion måste du samla in. Kom ihåg att du inte lever för evigt!"


Meddelandet hade stressat honom. Han hade helt glömt bort det med samlingen. Han bröt ju ny mark för släkten, och det var viktigt att samla något som kunde följa med i de kommande generationerna. Taurind spenderade nästan en hel helg i Willow Creek och i grannstaden. Han var tvungen att lägga sig för att vila på parkbänkarna, flera gånger om.

Inget kunde stoppa Taurind. Trots den intensiva helgen med letande och samlande hade han slitit som ett djur på jobbet, framför staffliet. Det hade lönat sig och han hade nu kommit ett stort steg längre in i sin karriär. Han hade blivit befordrad till inget mindre än Husets konstnär!

Ghalastien, 24 ~ En ny arvinge

Laegnir var ivrigare som aldrig förr. Det var hans födelsedag! Han skulle bli tonåring. Laegnir ville inte vänta med att växa en sekund till av den här dagen. Taurind ställde sig morgontrött och bakade en tårta. Tur att han var ledig.

De firade en lugn födelsedag hemma och Laegnir började planera mycket inför sitt liv. Han visste att det var någon av de tre sönerna som skulle få föra släkten vidare. Ja, de alla skulle ju föra generna vidare på ett eller annat sätt, men det var en av dem som skulle få en extra stor uppgift. Laegnir kände sig redan nu mogen för ansvaret. Men pappa hade inte pratat med dem om det än... Och han ville inte vara för på heller.

Det hade hunnit bli kväll och plötsligt knackade det på dörren. Laegnir gick och öppnade och såg till sin stora glädje att det var hans mamma! Han skrattade förtjust och kramade om henne hårt.


"Men titta på dig! Du är ju tonåring! Oj så stilig du är. Har jag varit borta så länge?"

Laegnir tittade sin mamma. Hon hade blivit äldre. Mycket äldre än vad Taurind var. Men det gjorde ingenting. Hon var lika varm och go som han mindes. Laegnir bjöd självklart in henne och de satt och pratade resten av kvällen.

Ingen kunde väl vara lyckligare än Taurind. När Eva hade knackat på sovrumsdörren hade Taurind nästan hunnit somna. Han hade blivit så lycklig av att se henne igen, och hon spenderade förstås natten. De pratade länge om hur det var med Tom. Han var också tonåring nu och hade börjat sköta sig bättre, i skolan och i allmänhet. Eva sa att Tom hade gjort sådana framsteg, men fortfarande behövde stöd. Han behövde stöd av specialskolan och av henne. 

Taurind förstod att hon skulle behöva åka iväg snart igen. Men just nu gjorde det ingenting. Deras kärlek var villkorslös. Så länge de visste att de hade varandra och lyckades ses emellan varven var han nöjd!

Laegnir hade gjort sig redo inför första skoldagen i nya klassen. Han höll på att spara ut håret, för att få det mer likt sin pappas. Än var det inte särskilt lång, men förhoppningsvis skulle det inte dröja alltför länge tills han hade en lång, fin man! Laegnir skojade lite med Thyrondir på väg ut till bussen. De delade fortfarande rum. Det var helt okej för Laegnir. Han tyckte mycket om sin lillebror, trots att han hade lite av ett humör ibland.

"Laegnir! Har du lust att vänta lite bara? Jag kontaktade din lärare, det är okej att du kommer lite senare."

Laegnir förstod ingenting. Han såg så allvarlig ut, men ändå glad. Han hade väl inte gjort något...? Jaja, han behövde ändå byta tröja och äta frukost. Han hade inte hunnit något utav det.

"Jo, min mellersta son. Laegnir. Jag har bestämt mig för att det är du som blir arvingen av vårt släkte! Det är du som ska bära släkten Ghalastien vidare!"

Taurind nickade åt honom att sätta sig. Laegnir kände sig helt varm inombords. Kunde det verkligen vara sant? De pratade enda fram till lunch, då Laegnir faktiskt behövde åka till skolan. Taurind hade gått igenom allt som ödet förutspått åt Laegnir. Om allt gick som Taurind ville skulle månstenshalsbandet som gått i arv inte förstöras när Taurind dog, och i sådana fall skulle Laegnir bära den. Taurind hade med hjälp av sitt starka band till sina föräldrar kommit fram till Laegnirs generationsmål.


"Jag har skrivit ner dem på ett papper här. Du behöver inte titta på dem nu. Du kan till och med vänta till din nästa födelsedag. Det är riktlinjer för hur många barn du ska ha i framtiden och andra mål för din generation. Detta kommer du själv ge en av dina kommande döttrar och söner. Oj, där sa jag nog lite för mycket. Känn ingen press, i vilket fall. Jag finns här för dig och stöttar dig!"

Laegnir stoppade lappen i fickan. Det kliade i fingrarna att öppna lappen redan nu. Men då skulle ju allt vara avslöjat. Han kanske skulle bli stressad? Nej, den fick förbli oöppnad ett tag. Det viktigaste var att han nu visste att det var han som skulle föra sina gener och arvet vidare!


Om han bara hade fått gå på toa ifred... Så hade dagen varit perfekt.