Ghalastien, 25 ~ En samling, för arvet!

Taurind och Eva var ute på dejt. Sönerna hade fått lova att stanna hemma. Inte för att de inte litade på dem, men det var väl trevligt om de kunde göra någonting tillsammans. De satt i vardagsrummet och pluggade, läste, tittade på TV och pratade om allt och ingenting.


 Laegnir tittade försiktigt på Cennan. De hade inte pratat om hans arvtagarskap. Han kanske inte ens visste om det? Vad skulle han säga?

"Eh, Cennan?"

"Mmmm..." Han var djupt försjunken i sin bok.

"Hörde du om mig och vår familj? Att det är jag som är den nya arvingen?"

"Ja jag hörde. Grattis! Det blir nog bra."

"Men... Du känner dig inte besviken att det inte blev du?"

"Nej, jag har aldrig ens tänkt på det... Jag tror inte jag hade känt mig bekväm med det, faktiskt. Jag har haft så stort ansvar för er småskitar så länge, så det känns rätt bra att kunna leva mitt liv som jag vill sedan." Cennan blinkade åt honom. Då var det alltså lugnt med allting.

"Okej, vad skönt! Jag menar, du är ju den äldsta och enligt vad jag har läst i gamla böcker är det ofta den äldsta som blir arvtagaren."

"Du har läst för mycket, Cennan. Kom ihåg att det bara är sagor! Ska vi laga lite kvällsmat?"

Thyrondir fick hjälp med läxorna av Eva när de kom hem från dejten. Det blev inte alltför sent, och storebröderna hade kollapsat i sina sängar snabbare än den yngsta. Cennan hade fullt upp som extralärare på skolan och för Laegnir var det mycket att smälta. Ny klass, tonåring, nytt besked som förändrade hela hans liv! Det var inte lite information på en och samma dag.

"Thyrondir. Du vet att jag måste åka igen va?" Hon tittade tårögt på honom. Hon var inte säker på att han förstod. Han hade visserligen klarat sig galant utan henne innan, men det var alltid lika jobbigt att skiljas.

Nästa eftermiddag var det dags. Thyrondir förstod helt och hållet varför hon var tvungen att åka. Eva tyckte han var så klok för sin ålder. Men sedan var han lite speciell också. Han hade inte varit intresserad av att leka med några av leksakerna hon hade köpt åt honom. Han läste mest böcker och var försjunken i sina egna tankar.

De kramades länge och Eva lovade som vanligt att det inte skulle dröja länge innan de sågs igen. 

Taurind var lika hjärtekrossad som vanligt. Han visste ju att det inte var slut mellan dem och deras kärlek var lika stark och lika mycket på riktigt trots att de inte sågs så ofta, men det var ändå jobbigt. Taurind hade fått en varning via månstenen i halsbandet samma kväll Eva åkte iväg. Det var hans mammas röst som talat till honom.


"Taurind, du måste skynda dig! Vi satte upp våra generationsmål till dig. Det ser bra ut, än så länge, förutom en sak. Eftersom du är den första alven i den nya världen måste du samla en hel kollektion av ädelstenar, växter, insekter eller annat. Det behövs för vårt släkte! En hel kollektion måste du samla in. Kom ihåg att du inte lever för evigt!"


Meddelandet hade stressat honom. Han hade helt glömt bort det med samlingen. Han bröt ju ny mark för släkten, och det var viktigt att samla något som kunde följa med i de kommande generationerna. Taurind spenderade nästan en hel helg i Willow Creek och i grannstaden. Han var tvungen att lägga sig för att vila på parkbänkarna, flera gånger om.

Inget kunde stoppa Taurind. Trots den intensiva helgen med letande och samlande hade han slitit som ett djur på jobbet, framför staffliet. Det hade lönat sig och han hade nu kommit ett stort steg längre in i sin karriär. Han hade blivit befordrad till inget mindre än Husets konstnär!