Ravenous 2.13 - Tills döden skiljer oss åt

Jag grät så jag skakade. Men jag förstod att det var kört. Jonas hade dött av ålder. Jag hade aldrig haft med Liemannen att göra tidigare, men jag förstod att han inte var den rättvisaste i simvärlden direkt. 

Jag hade precis gett upp hoppet då Liemannen med en grov stämma höjde armarna och rabblade något jag inte kunde förstå. Plötsligt rörde sig Jonas kropp upp i luften och fick nytt liv. Jonas spärrade upp ögonen och flöt sakta ner från luften i stående position.

Liemannen hade lyssnat på min bön! Jonas levde!

Jag var överlycklig. Vi både kastade oss i varandras armar och jag bara grät och grät. Jonas försökte lugna mig med att han var fullt levande igen och att vi hade tid kvar.

Vi spenderade hela natten med att prata om allt som hänt. Att han hade glömt min födelsedag, att jag trodde känslorna var borta och att han inte varit så närvarande. Han höll med mig i allt jag sa och vi båda var beslutsamma om att vi älskade varandra. Tills döden skiljde oss åt. 

Det var längesedan vi hade myst, och ett bättre läge än det här fanns inte. Jag tänkte inte missa en enda sekund till av vårt gemensamma liv! Jag skulle ta vara på varje dag och varje stund med honom.


Tyvärr var mamma tvungen att komma in mitt under akten. Hon var nog rosenrasande vid det här laget. Hon som precis försökt döda Jonas och allt.

Jag var på strålande humör nästa morgon. Jag lagade en suveränt god lunch och gjorde alla trix jag kunde med kryddorna. Pojkarna var riktigt imponerade, faktiskt.

Det var inte vilken dag som helst. Jag tänkte ta med familjen till den nya parken med utomhus-bio och fria till Jonas. Det var verkligen på tiden, och nu fanns det ingen tvekan om våra känslor! Gick allt som jag ville skulle vi gifta oss samma dag.

Jag bad Jonas att ta på sig lite finare kläder och åkte iväg med dem. Det var en stor uppoffring av mig att göra något sådant här stort i allmänheten. Att fria var ju ändå en rätt stor grej, och nu skulle antagligen massa simmar titta på också. 

Men det gjorde ingenting. Jag var så lycklig. Jag sprang i förväg och bad Jonas möta mig i utkanten vid staketet. En sjö låg precis nedanför och allt skulle bli så fint. 

Om han bara kunde komma någon gång! Nu fanns det ingenting mer att vänta på!

Jag kände en kall kår genom kroppen och plötsligt var demonerna runt omkring mig.


"Han är här."


Jag frågade förvirrat ut i luften vem de menade?! Tom Riddle? Här i parken? Oj, skulle jag verkligen träffa Voldemort ändå... Jag som inte ville.


"Jonas. Svart kåpa."
De kunde väl ändå inte mena Liemannen? Jag gick med snabba steg bort mot ingången. Demonerna var inte att lita på. De kunde väl ändå inte mena honom? Vad gjorde han i parken, och vad rörde det mig?


När jag kom fram stelnade jag. Det kändes som att hjärtat gick i tusen bitar. Mitt på asfalten låg Jonas, livlös. Helt riktigt var det Liemannen som stod framför honom. Jag brast ut i gråt. Det gjorde så mycket ondare än förra gången. Jag skrek varför säkert tjugo gånger åt Liemannen, men han bara skrockade och tog honom med sig.


Den här gången fanns det ingen räddning.

Hur kunde den här dagen sluta i total sorg?! Hade jag bara vetat hade jag friat och gift mig med honom direkt där hemma! Jag var helt förkrossad.


Jag visste att det inte skulle hjälpa mig att se honom som spöke där hemma. Dessutom hade han dött i parken. Enligt familjens regler skulle enbart arvingarna ligga begravda på gården, så Jonas skulle ändå inte ha fått någon plats.


Jag bestämde mig för att släppa hans ande fri till underjorden direkt. Det gjorde så ont att bli av med honom igen. Skulle en sim verkligen behöva gå igenom sin älskades död två gånger?

Efter att ha suttit som fastfrusen i sorg på parkbänken i några timmar kom jag på att jag var här med barnen. Barnen! Vad skulle jag säga till dem?! De hade ingen aning om att deras pappa nästan dött kvällen innan. De hade väl ingen aning om att deras pappa någonsin skulle gå bort. Vi hade aldrig pratat om döden.

Jag såg Xerxes stå helt ovetandes och dansa vid baren. Jag kunde inte berätta för dem. Jag försökte att se normal ut och gick fram för att hälla upp en stor drink.

Jag begravde ansiktet i handen när jag kände tårarna flöda igen. Jag ville inte att mina söner skulle se mig såhär.


"Det är så tragiskt. Var du Jonas fru? Jag beklagar verkligen sorgen."


Jag vände mig bakåt. Jag hade inte ens lagt märke till mannen som sörjt tillsammans med mig. Nu slog det mig att han stått och sett hela dödsförloppet med mig. Vem var han?


"Jag heter Kristoffer, kollega till Jonas. Före detta kollega..."


Han tystnade och såg ut att brista ut i gråt igen när som helst. Jonas hade aldrig pratat om Kristoffer. De måste ha stått varandra ganska nära om han var såhär upprörd?

Jag gick fram till Kristoffer vid kaffeautomaten och började berätta om alltihopa. Att han räddades från döden så sent som igår och att det var tänkt att vi skulle gifta oss idag. Allt jag hade planerat och alla drömmar som gått i kras.


Kristoffer tittade medlidsamt på mig och sa att han nyss gått igenom en skilsmässa. Han förklarade snabbt att det inte alls var samma sak. Det jag måste gå igenom nu måste vara tusen gånger jobbigare. Jag nickade bara och gjorde i ordning fler drinkar. Kristoffer höll sig strängt till sitt kaffe.

Jag vet inte hur länge vi hade varit i parken, men mer än halva dagen var det i alla fall. Pojkarna hade tagit sig mat att äta från grillen och jag visste för tillfället inte särskilt mycket. Efter några drinkar för mycket staplade jag fram till piratskeppet. Jag inledde en diskussion om min avsky mot Liemannen och frågade skeppet om det kanske visste något om Voldemort. 

Xerxes och Xavier började helt klart misstänka att något var galet. 

Efter att ha suttit i piratskeppet och gråtit ännu lite mer bestämde jag mig för att ta tjuren vid hornen. Pojkarna visste ingenting och det var inte rätt. Det skulle bli jobbigt för dem, men vad skulle jag annars göra? Låtsats som att han åkt iväg på en affärsresa? Resten av sitt liv?


Jag gick på osäkra steg fram till Xavier. Han satt och spelade schack med en av jag kunde förstå nyfunnen vän. Nu skulle jag komma här och förstöra all hans glädje över dagen. Var det verkligen rätt?

Ravenous 2.12 - Nya offer

Det är fortfarande spänt mellan mig och Jonas. I alla fall för mig. Jonas verkar låtsats som ingenting och tyr sig mer mot Xavier och Xerxes. Som för att slippa mig. Är det verkligen det han vill? Varför kan han inte bara be om ursäkt? 

Jag vet inte hur det här ska hålla. Det är kanske inte bara det att han glömde bort min födelsedag. Det känns bara inte rätt längre. Han hjälpte i alla fall till att göra klart pojkarnas rum. Det kändes inte ens bra att spendera den tiden med honom.

Som om inte det var nog verkar Xavier ha svårt att hålla tätt. Att det skulle vara så svårt att samsas fyra personer om toaletten trodde jag aldrig. Planera era toalettbesök bättre, säger jag bara! Hur svårt kan det vara?


Dessutom har inte mamma synts till på ett tag. Vilket innebär att köket är i rent kaos. Jag har inte tid att diska varje dag, och det är inte direkt så att någon annan gör det.

Pojkarna spenderar mer tid i sitt rum i alla fall. Det är ju tur då vi lagt ner mycket pengar på det. Xavier gillar verkligen kemibänken. Xerxes är mest där uppe för att hålla honom sällskap...


Men jag är väldigt glad över att de går så bra ihop. Vore de inte för kläderna hade jag haft svårt att skilja på dem!

Xerxes är verkligen en speciell pojke. Han har hur många kompisar som helt i skolan, har ett självförtroende utan dess like, spelar schack och gör alltid sina läxor. Jag har alltid trott att det var antingen eller. Antingen är man populär och skiter i skolan, eller så är man ett smarthuvud som hellre sitter hemma.

Xerxes verkar vara både och. Jag är ganska säker på att det är han som kommer få bära facklan som tredje generation!

Nej, Journalen. Jag tror att jag måste be Jonas att flytta ut. Jag vet inte om det dels är på grund av demonerna, men ingenting står rätt till med honom. Demonerna intalar mig att han är farlig och jag river argt mot honom i luften. Särskilt då han alltid står i vägen för mig.


Han gav mig aldrig det utrymmet jag behövde! Det kommer nog inte bli bättre på den fronten, någonsin.

Bägge koplantorna har vuxit upp. De är så fina! Jag älskar att ha ett par levande koplantor på gården. Dessutom ger jag inte upp hoppet. De ska sluka en sim, någon annan än mig.


Jag gav Xerxes en oroad blick när jag gick in. Ska han leka med koplantorna måste han ta det lugnt! Han får inte av någon anledning frestas av tårtbiten. Framtiden kommer snart ligga i hans händer.

Så, jakten på föda till de nya koplantorna fortsätter. Jag har inte döpt dem än... Det känns som att de tidigare koplantorna följde ett tema. Jag tror inte att Voldemort har ett tredje namn? Att döpa någon av dem till Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn är alldeles för långt.

Jag tycker jag gör ett bra jobb med att socialisera med grannskapet, trots att jag egentligen inte vill. Men en dag ska slitet ha lönat sig. Det är jag säker på.

En granne ville skaka hand när han skulle gå. Jag ville förstås inte att han skulle gå redan. Om han bara kunde vänta tills de blev hungriga! 

Men, det var väl lika bra att vara trevlig så att han ville komma tillbaka. Jag hade nästan glömt bort det här med handen. Han fick en stöt och gick chockerat hem. Jag hoppas inte detta har gått i arv till mina söner!

Jag har berättat för mamma om mina planer. Jag och Jonas älskar inte varandra längre. Jag tror inte det. Mamma stöttar mig såklart till hundra procent i mitt beslut. Hon blev så lycklig när jag berättade om mina planer att hon gav mig en stor kram. Det har hon aldrig tidigare gjort. Kramat mig, alltså.

Jag kom in i köket sent en kväll då mamma intensivt hackade ett par vattenmeloner. Hon sneglade ondskefullt mot Jonas och började sakta smyga sig emot honom med kniven i handen. Men det fick väl ändå vara nog! Jonas kanske inte var den rätta för mig, men han förtjänade inte att dö!

Med en stor suck släppte mamma kniven och hoppade i sin grav igen.

Jag vet inte om mammas demoner hade någon fysisk kraft, eller om hon faktiskt blivit till en demon själv. Några få minuter senare föll nämligen Jonas ihop på golvet, och dog.

Då slog det mig. Alla känslor och allt tid vi spenderat tillsammans, allt vi gått igenom, allt bara rusade genom huvudet och jag kastade mig ner på knä framför Liemannen. Vår kärlek var äkta. Det visste jag nu. Han fick inte vara borta! Min älskade Jonas fick inte dö!

Ravenous 2.11 - Mammas livshistoria

Några kvällar senare kom mamma in i vårt sovrum när jag satt och programmerade. Xavier satt på sängen och gjorde sina läxor, men jag kunde inte vänta. Så jag gick rakt på sak.

"Vem är Tom Riddle?"

Mamma tittade skeptiskt på mig. "Tom Riddle? Vart kommer denna undran ifrån? Säger du att han har försökt kontakta dig?"

Jag funderade. "Nej... Inte han själv. Men rösterna nämner honom, demonerna. De slutar inte tjata om namnet. Jag måste ta reda på vem det är."

"Vi behöver prata du och jag. Xavier kan inte vara här." 

Mamma tog in mig i ett annat rum och berättade hela historian om hennes uppväxt om Voldemort, Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Hon ville att jag skulle komma i kontakt med honom.

Vi hade haft ett långt samtal, jag och min döda mamma. Det var det längsta samtalet vi hade haft. Klart det passade sig när hon ändå var död...

Så, hon ville att jag skulle ta kontakt med Voldemort. Tydligen är Tom Riddle hans riktiga namn. Demonerna vågar inte nämna honom vid namn, så Tom Riddle fungerar, tydligen. Jag har inte sett till mamma sedan den gången hon berättade och jag har ingen aning om hur jag ska ta kontakt med Voldemort. 

Mamma vill att jag ska bli hans nya ondskefulla kumpan. Men jag vet inte? Jag lever ett rätt bra liv som det är. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag blev så fundersam att jag tappade pannkakan på golvet. Som tur var såg ingen!

Jag funderade dag ut och dag in på detta med Voldemort. Jag var ingen ondskefull sim, men mamma bönade och bad mig om att släppa in honom i våra liv. Han skulle hjälpa oss och göra våra liv så mycket bättre. Det lät ju helt klart bra, men jag som redan är så osocial känner knappast för att skaffa några nya vänner.

Jag försökte fokusera på min familj och introducerade dem för en ny soffa jag fått i belöning från jobbet. Det går riktigt bra för mig och jag är en utmärkt utvecklingsledare! Sönerna fortsätter tjata om ett eget rum och egna sängar. Jag har faktiskt planer på att ordna till detta snart, men det ska få bli en överraskning.

Tog familjen till parken. Främst för att pojkarna skulle få se någonting annat än deras hem! Det är kanske ingen fördel som förälder att hata att vara ute bland folk, men jag försöker göra så gott jag kan för mina söner. 

De verkade gilla rymdskeppet. Ja till och med Jonas tyckte om det. Han tyckte om att leka monster i alla fall...

Själv sprang jag bort till dammen för att förhoppningsvis fiska upp ett nytt kobär. Tyvärr blev Tom Riddle inget annat än skelett och ben häromdagen... Ja, koplantan alltså. Men det finns ingen vits i att sörja. De här koplantorna verkar inte leva ett särskilt långt liv.

Lyckligtvis tog det inte lång tid tills jag fiskat upp inte mindre än TVÅ kobär! Självförtroendet var på topp och jag tänkte åka hem för att plantera dem direkt.

I samma veva kände jag en pirrande känsla i hela kroppen. På några få sekunder hade jag vuxit upp från ungdom till vuxen. Så, nu var jag alltså vuxen på riktigt. Det värsta var att ingen hade kommit ihåg min födelsedag. När jag var liten brukade jag inte bry mig. Mamma var aldrig särskilt brydd om någon av oss, inte ens pappa.

Men inte ens Jonas hade kommit ihåg, och det sårade mig. Resten av min familj hade satt sig ner för att äta lunch så jag gjorde detsamma. Men jag satte mig vid ett annat bord än Jonas. Det här var inte okej! 

Xerxes såg att jag var ledsen och kom fram och slog sig ner med mig. Han sa ett glatt grattis. En av dem hade kommit ihåg i alla fall!

Som tack för att bara en i familjen kommit ihåg min födelsedag hade jag ordnat ett rum åt sönerna på övervåningen, som de skulle få se när vi kom hem. Jonas visste ingenting och nu hade jag fixat en massa utan att ens få ett grattis på min födelsedag. 

Men jag är inte hur självisk som helst. Jag berättade glatt nyheten åt mina söner då vi kom hem. De kunde inte bärga sig utan sprang upp på den nya övervåningen i deras rum. De var så utmattade efter utflykten till parken att de somnade direkt i sina nya sängar.

 Jag själv ville inte alls vara i närheten av Jonas mer den dagen. Kobären behövde planteras, så de fick plats bland de döda koplantorna Voldemort och Tom Riddle. Det hela kändes lite märkligt nu i efterhand. De namnen tillhörde ju samma person.

Xerxes verkar inte tycka att deras nya saker jag köpt åt dem är särskilt roliga. Han sitter hellre och spelar schack. Det är i för sig bra. Ett smart barn verkar jag ha! Jag vet själv hur jag spenderade många timmar framför kemibänken. Pojkarna har en kemibänk där uppe, men den verkar bara Xavier vara intresserad av.

Mamma är mer mänsklig nu än när hon var levande. Med mänsklig menar jag helt enkelt snällare. Hon städar efter oss och är inte alls den elaka och bittra simmen hon var innan. Jag vet inte hur jag ska ta det, men jag antar att det är bra att hon gör något bra som spöke. Jag låter henne ändå härja som hon vill i mitt hus.


Varje gång hon ser mig frågar hon mig om jag kontaktat Voldemort än. Det hela börjar bli väldigt pressande. Jag kanske bara skulle släppa henne fri till underjorden...

Ravenous 2.10 - Xerxes & Xavier

Hallå Journalen! 

Mina pojkar har vuxit upp. De är verkligen inga bebisar längre. Jag tycker Xerxes är så häftig i sina kläder. Xavier var mer svårövertalig att klä. Jag vill definitivt inte tvinga dem till att ha på sig någonting de inte trivs i, så det får vara.

De är verkligen oskiljaktiga och spenderar all tid tillsammans. De pratar om skolan, gör sina läxor och verkar ha roligt. Det är verkligen tur. Hade varit jobbigt om de hatade varandra! Vi har haft nog med drama under detta tak.

De är till och med duktigare än Jonas på att ta hand om hemmet. Det är nästan pinsamt... Barnen gör det frivilligt och Jonas bara sitter på arslet!


Jag är riktigt tacksam över allt de hjälper till med. Nog för att det känns som att jag har hur mycket tid som helst över nu när jag inte har två spädbarn att titta efter. De är riktigt självgående, vilket ger mig massor av tid att utveckla appar och spelmoddar.


Xavier rör dock inte fiolen jag införskaffade speciellt åt honom. Han är väldigt kreativ, men tydligen är inte den inte det minsta intressant.

Fastän jag inte har särskilt mycket att göra fysiskt är det mycket som försiggår psykiskt. Jonas tycker inte att jag är särskilt närvarande, och jag kan väl hålla med. Jag funderar mycket över Tom Riddle. Inte Koplantan, utan personen som bär dess riktiga namn. Demonerna fortsätter tracka mig med namnet... Jag vet inte vad jag ska göra.


Nästa gång jag ser mamma ska jag fråga henne. Hon har ju störst erfarenhet av dessa demoner.

Vi har inte råd att ge pojkarna ett rum än. Inte ens egna sängar. Vilket betyder att de får sova i soffan eller sno en av våra platser i sängen. Det är inte särskilt populärt när de snor sängen, det vill jag lova. Men samtidigt har jag inte hjärta att köra iväg dem. De är ju ändå växande barn som behöver sin sömn.

Men jag vet inte hur mycket sömn de kräver ärligt talat. Jag hittar ofta Xavier framför datorn mitt i natten. Framför BlicBloc såklart, vad annars. Jag tycker det är jättebra att de spelar datorspel. De kommer de ha nytta av i framtiden. Jag menar, titta bara hur bra det gick för mig!

Dessutom minns jag hur jag brukade sitta uppe om nätterna och spela. Jag vore väldigt dubbelmoralisk om jag började skälla på dem för det.

Det är sällan jag ser Xerxes utan sin keps. Han har den alltid på! Men den passar honom. Jag tror han ser upp till sin pappa väldigt mycket. Hans hatt har ju praktiskt taget suttit fast på honom sedan dagen vi träffades.


Men jag och Xerxes är väldigt olika. Det är lite skrämmande. Han är otroligt social och pratar alltid med mig om alla vänner han har i klassen. Dessutom har han ett självförtroende utan dess like. Riktigt självsäkra simmar brukar i vanliga fall störa mig, men Xerxes är ju trots allt min son.

Jonas börjar bete sig mer och mer som min mamma, vilket inte kan båda gott. Det är sällan han tar sig iväg till jobbet. Sedan har vi den där svårigheten att ta sig in i duschen. 

Jag tål inte ofräscha simmar! Själv mår jag pyton då jag måste gå och bära det där stinkmolnet efter mig. Det börjar faktiskt bli dags för Jonas att anstränga sig lite mer ifall det här ska hålla. Egentligen känns det ingen vits i att bryta upp med honom. Jag vet hur mycket det skulle såra våra barn och sedan kommer det bli nog tufft då han går bort. 

Jag antar att jag får försöka stå ut.

Xavier är väldigt klumpig. Jag vet inte hur många gånger han har gått in för att göra sina behov medan jag står i duschen. Jag blir ju totalchockad när jag kommer ut!!

Okej att han är min son, men att få vara ifred inne på toaletten är ett krav min familj måste acceptera. Som tur var accepterar Jonas det kravet, men han verkar vara den enda. 

Jag var så trött när demonerna kom till mig igår.

"Kontakta Tom Riddle! ... Familjen ... Makt ... Hjälpa dig .... Ditt uppdrag .... "

Det svischade till också var rösterna borta. Drömde jag? Jag hade somnat på fläcken. Det var ett virrvarr av ord som försökte nå fram till mig, men jag förstod inte sambandet. Makt, mitt uppdrag?

Det var ingen tvekan om saken. Jag var tvungen att locka fram mamma ur graven, och det var nu.

Ravenous 2.9 - Svald och uppspydd

Det fanns en sak jag verkligen, verkligen inte borde ha gjort. Det slog bara slint. Jag som faktiskt visste gott och väl vad som kunde hända. Jag antar att jag hade blivit för hungrig där ute genom att få gästerna att ta tårtbiten.


Så jag tog den själv.

Det var en minst sagt omtumlande känsla då jag fäktade för mitt liv inuti Koplantan Tom Riddle. Jag kände mig minst sagt levande död när jag tillslut blev utspottad. Utpottad var nog en underdrift. Jag kräktes upp med en hel del slem och annat vidrigt.

Var det verkligen min älskade Koplanta som gjorde såhär mot mig? Hur kunde jag vara så korkad?

Men jag bestämde mig för att inte tappa modet. Det värsta var att gästerna plus Jonas hade sett hela förloppet. Det fanns inte en chans i världen att de skulle riskera det jag just gått igenom för en tårtbit. Fan också...

Jag tröstade mig med att mjölka en helnöjd Tom. Vad det kunde komma för bra ur honom från att ha svalt mig visste jag inte. Jag behövde inte direkt bli mer introvert, om det här var någon slags "jag" i vätskeform.


Jag kanske är helt ute och cyklar. Jag vågar inte dricka upp det i alla fall.

Jag erbjöd den mystiska drycken till Yaron, som var på väg hem. Han såg verkligen miserabel ut. Det slog mig snabbt varför han var så nere. Han har ju en grej för att sörja de döda, om man säger så... Det har väl ingen missat.


Han avböjde drycken i tårar. Jag gick suckande in igen. Det fanns nog inget hopp för min bror.

Trots att Jonas inte är världens bästa pappa gläds vi båda åt våra barn många gånger om dagen. Jag pussar så mycket på deras små söta huvuden. Men det är sällan det hjälper deras gråt... Man tycker ju att en moders kärlek borde få stopp på tårarna.

Ibland har jag sådär extremt bra dagar. Ledig och hela dagen framför mig! Jag programmerar lugn och ro. Det är skönt att ha datorn i vårt sovrum där pojkarna finns. Jag har så fort något är fel och kan gå dit. Det är fruktansvärt frustrerande när Jonas hinner innan... Det tar sååå mycket längre tid för honom att få dem nöjda.

Jag var till och med så pigg häromdagen att jag for ut på en joggingtur. Det har aldrig hänt tidigare. Men vem vet. Jag kan ju träffa på någon tårtsugen sim på vägen.

Det var minst sagt en chockerande dag då Jonas plötsligt blev gammal. Bara sådär. Jag hade precis gått förbi honom med min spagettitallrik då det bara svischade till om honom. Gammal och grå stod han där.


Jag är fortfarande ungdom. Det känns minst sagt oroväckande att han kommer lämna mig snart. Jag vet att har han sina brister, men det har jag med, antar jag.

Att mamma är levande död i form av ett spöke har tillslut nått fram till mig med. Jag stod och ammade Xerxes när jag hörde någon sucka bakom mig. Det var mamma som knådade på lerklumpen. Det var precis som då hon levde. Irritationen till lerklumpen. Att den inte formades som hon ville.


Jag hade aldrig sett ett spöke förr och kände mig rädd samtidigt som jag kände mig trygg. Det var ju trots allt min mamma, fast ändå inte...

"Zelda, min dotter! Vad stor du har blivit. Mamma och allt. Du verkar sköta tvillingarna rätt bra. Men du ska veta att jag har sett till dem medan du jobbat. Jonas är inget annat än en klumpig idiot som förstör ditt liv. Kunde du inte hitta någon bättre?! Det såg jag första gången han var här, att han inte var något att ha. Jag skulle ha skickat Voldemort på honom"


Det var ju ett trevligt första möte efter döden, mamma. Jag förstod inte vad hon menade med Voldemort. Den gamla koplantan var ju död sedan långt innan jag träffade Jonas?

Mitt slit på jobbet har helt klart lönat sig. Jag är numer Uvecklingsledare och väldigt omtyckt på jobbet! Fastän jag hatar att vara ledare. Bestämma över en så stor grupp människor... Fy.


Vi har gjort en snygg kombination av hall och vardagsrum. Till och med en bar har vi klämt in. Jag hoppas på att kunna bygga en övervåning när pojkarna växer upp!