Ravenous 2.8 - Tvillingarna & Tom Riddle

Kära Journal. Jag har blivit mamma! Min värsta mardröm är inte så tokig ändå. Det blev inte bara en baby utan två. Tvillingar. Jag borde ha panik, eller hur?! Det kändes faktiskt helt okej, ett tag.


Så det här är mina tvillingpojkar, Xavier och Xerxes.

Det är en rätt häftig känsla att vara mamma. Jag känner inte att jag blir social awkward med dem. De behöver mig och är väldigt söta. Mina små skapelser! Jag har dock inte råd att vara hemma med dem. Som tur var kom de på fredagkvällen, så jag hade helgen ledigt.


Dessutom vågar jag knappt lämna dem med Jonas. Det spelar visst ingen roll att jag litar på honom och att han älskar dem lika mycket som jag. Han kan inte ta hand om dem. Sanningen gör ont. Jag vet inte vad jag ska göra?

Hur svårt kan det vara att se och LUKTA när en bajsblöja behöver bytas?! Jag har kommit hem från jobbet flera dagar i rad då båda pojkarna gallskrikit i sina spjälsängar av smutsiga blöjor. Jag måste erkänna att Jonas underlag som pappa påverkar mig.


Alldeles för mycket.

Det var en dag förra veckan som både Xavier och Xerxes var helt nöjda då jag blöt i svett kom hem för att ta dem under mina vingar. Det är väldigt svårt att vara på jobbet när jag vet att de lider där hemma!

Men den eftermiddagen var de så nöjda. Jonas hade fastnat i ett schackparti och jag kände mig högst tveksam till att han faktiskt tagit hand om dem som så bra...

Kunde det verkligen vara mamma som hemsökte oss? Jonas brukar inte ljuga för mig, och han sa ju trots allt att de spelat ett schackparti tillsammans.

Min älskade Koplanta har blivit fullvuxen! Jag har valt att kalla honom Tom Riddle. Det namnet har kommit till mig hela tiden på sistone, genom demonerna.


Jag vet inte vad de pratar om? Försöker de berätta något för mig? Vem är han? Kanske att Koplantan kan hjälpa mig att lösa detta mysterium. Jag försöker hålla honom mätt och belåten så att han börjar lita bättre på mig.

Jonas brukar gå dit och leka med honom. Jag säger åt honom att det sker på egen risk. Just nu vore det dock ingen större förlust om han gick till spillo. Han har ju halvt ihjäl mina söner...

Det har gått så långt att jag tagit upp kontakten med min bror. Jag vet, vilken looser jag är... Jag som aldrig mer ville ha något med honom att göra.

Saken hör till att han anses vara en så kallad god sim. Han skulle aldrig låta mina barn skrika av hunger eller av en tung bajsblöja. Jag har bett honom komma hit och titta till dem under dagarna. Han säger aldrig nej. Lite tragiskt egentligen. Jag som behandlar honom så dåligt.

Jonas avgudar av någon anledning min bror och är jätteglad att han är hemma med honom på dagarna. Han säger att han gått ner i tid för tvillingarnas skull, men det är ju bara bullshit. HAN TAR JU INTE HAND OM DEM?

Dessutom är han riktigt dålig på att laga mat. Jag antar att jag ser alla hans värsta sidor nu.

Men jag kan ju inte begära att Yaron tar över även mina skift med pojkarna. Fastän jag ibland önskar att han ville det. Det kan inte vara bra för min hälsa det här.

Så jag bestämde mig för att ägna mer kvalitetstid åt Tom Riddle. Jag delar samma mål som min mamma hade. Det som hon inte lyckades med. Att döda vårt grannskap med hjälp av Koplantan.

Jag snickrade på en plan ett tag. Det skulle bli svårt att genomföra eftersom jag hatar att befinna mig bland folk. Men det var tvunget att ske. Varken Voldemort eller Tom Riddle verkade vilja sluka en sim som gick efter gatan. Det krävdes något mer.


Så jag började ragga upp simmar efter gatan. Det låter lite mer seriöst än vad det är. Jag ville verkligen inget mer än att locka upp dem på gården. Jag försöker timea så att Tom Riddle är hungrig och lockar med tårtbiten. Vem tackar nej till tårta, liksom?

Men det är inte lika lätt som jag trodde det skulle vara. Jag har verkligen slitit och gått emot alla mina principer. Jag börjar till och med bli vän med ett par simmar i området... Hemska tanke. De ser tårtan och pratar om att gå fram och ta den. Men de GÖR de inte.


Är detta verkligen ett hopplöst fall? Vad ska jag göra?

Ravenous 2.7 - Mitt liv i totalt kaos

Liemannens skämt var bara upplyftande för stunden. Jag satte mig ner för att programmera lite innan jag somnade. Det lugnar mig alltid. Då var förstås datorn tvungen att gå sönder.

"Kom igen?! Vad ÄR det här?? Räcker det inte med att mamma är död och att jag är höggravid?!!"

Att jag väckte Jonas i ren panik brydde jag mig inte om. Han får ta att mitt liv är i totalt kaos just nu! Han försökte försiktigt be mig att lägga mig då han såg att jag i ren fasa mixtrade med datorn för att få igång den igen.

"Nej, Zelda! Du är gravid! Det är vårat barn du bär! Tänk om du får en stöt? Det är nog med farligheter för en natt i det här huset! Snälla kom och lägg dig!"


Han är verkligen brydd om mig. Han hade förstås rätt. Jag borde inte mixtra med elektroniken just nu. Jag gäspade stort och sov en lååång natt. Tog en semesterdag också. Det behövde jag.

Jonas litar inte på mitt eget omdöme. Han lämnar inte min sida! Jag sov långt in på dagen, medan han satt på sängkanten och läste.


Kom igen, sådan här bevakning behöver jag väl inte? Det är väl ganska befogat att vara arg och upprörd efter ett dödsfall? Lite space behöver jag faktiskt. Det borde väl han om någon förstå.

Bättre blev det inte då jag gick upp för att äta lunch och såg att han fortfarande var hemma. Han har ju jobb! Tar jag en semesterdag är det bäst att han befinner sig på jobbet och försöker få en befordran! Det går trögt för honom med det.


Dessutom behöver jag vara ensam. Jag lade fram ett stort klagomål när han satte sig ner åt med mig. Han skyllde på att jag behövde tittas till och att jag kunde föda när som helst. Vilken urbota dum ursäkt. Jag har aldrig varit såhär arg på honom!

Enda platsen jag får vara ifred på är utomhus. Tur för mig att jag jag äntligen har hittat ett kobär! Spenderar gärna tid ute på gården för att pyssla om min älskade nya varelse. Det finns något inom mig som säger att jag inte kommer kunna älska mitt barn lika mycket som den nya Koplantan.

Det där jag sade om att inte laga saker när jag är gravid höll sig inte så länge. Jag menar, vi måste ju kunna laga mat?! Jonas kan inte laga saker så allt hänger faktiskt på mig! 

Jag försökte laga spisen i smyg då han till min stora lycka gått iväg till jobbet. Det gick inte så bra.

Jonas kom hem lite för tidigt och såg mig skruva i den. Jag blev sur för att han måste ha sådan koll och sprang in på toaletten. Självklart kom Jonas IN på toaletten med mig.


Jag fick ett utbrott och skrek att jag faktiskt måste få kunna gå på toa själv! Han stod bara och log som en idiot och försökte lugna ner mig. Ville han se mig lugn var han faktiskt tvungen att ge mig lite SPACE!

 Jag sover verkligen som en stock nu när jag är gravid. Inget kan väcka mig. Jag hörde någon knappra vid datorn, men det var förstås Jonas. Han är som tur var så pass hänsynsfull att han inte rör datorn när jag är vaken. Han vet att jag behöver använda den mycket.

Plötsligt kom Jonas in och skrek världens ljusaste skrik. Jag lyckades bli väck och tittade surt på honom. Sedan skrek han åt mig att kolla på datorn. Jag var på väg att skrika till själv men tystade ner mig.


Datorn flög runt i luften! Jag var tvungen att fråga om Jonas såg det här. Såhär hade demonerna aldrig hållit på förr. Flugit runt med grejer. Han sa att han självklart såg vad som hände, det var ju rakt framför ögonen på oss. Vi satt uppe ett tag efter det lugnat ner sig och var nerviga båda två.

Några nätter senare berättade Jonas att han hade spelat schack med min mamma. Det var ju troligt! Mamma är stendöd. Vill han verkligen bråka såhär mycket med mig?!

Han ser nog också demoner. Det är nog en förbannelse, som mamma sade. Jonas är inte uppvuxen i våran familj, men nu är han under vårt tak. Det är visst så det fungerar.

Efter många långa dagar som höggravid var det äntligen dags att klämma ut rackaren där inne. Jonas körde ut mig genom dörren. Själv kände jag inte att det var någon panik. Jag ville gå på toa i lugn och ro innan, men det fick jag inte.


Jonas själv tillät sig inte heller att gå på toa. Han gick kissgång ända in i förlossningssalen. Jag tror inte jag hade dött direkt om han kissat innan vi for!

Ravenous 2.6 - Ett liv borta, ett på väg

Jag börjar bli lite orolig. Jag har lagt på mig en hel del. Inte för att jag egentligen bryr mig, men något känns underligt. Jag har svårt att tro att jag skulle gå upp såhär mycket på grund av ingenting... 

Jag har inte vågat ta ett graviditetstest. Tänk om jag faktiskt är med barn?!

Mamma klarar knappt av att ta hand om sig själv längre. Jag vet att hon är gammal, men hon hade faktiskt kunnat prioritera att ta en dusch istället för att knåda på lerklumpen och spela BlicBloc! Dessutom har jag fått förklara för henne flera gånger att datorn inte är hennes längre och att hon inte bara kan vandra in i mitt och Jonas sovrum när som helst.


Lite respekt kan man faktiskt be om.

 Det blev lite bättre när vi köpte schackbordet. Jag hade ingen aning om att mamma var intresserad av schack, men det är ju ett mycket bättre tidsfördriv än lerklumpen.


Hon verkar dock tro att hon spelar mot någon slags låtsatskompis. Om det inte är mot en av demonerna hon spelar? Hon väntar alltid in någon annans tur och blir förbannad då motspelaren vinner. Det är lite läskigt...

Tja, för några dagar sedan fick jag det bekräftat. Jag var helt slut efter att vaknat upp efter en extra lång tupplur efter jobbet. Gick upp för att plocka ihop lite disk när jag var tvungen att kasta tallrikarna på golvet för att springa och kräkas.


När jag tittade mig i spegeln såg jag verkligen hur stor magen blivit. Det här kunde inte bero på något annat än att jag var med barn.

Jag förstod ju att det skulle hända så småningom. Jag har inte riktigt ett val. Det måste bli ett barn. Jag är arvtagerskan. Det märkligaste var att Jonas inte märkt något. Lite konstigt var det väl att bli så stor på så kort tid?

Jag berättade för honom när han lånade datorn. Han, som alla andra i släkten Ravenous, blev alltid på extremt bra humör av BlicBloc, så det var väl ett bra läge.

"Jonas. Jag vet inte om du har märkt att jag blivit ganska mycket större på senaste... Det har en förklaring. Jag är gravid!"

Jonas fick ett märkligt uttryck i ansiktet. Jag kunde inte förstå vad han gjorde med munnen?! Han knep ihop den så hårt han kunde medan han klämde ut ett glatt ljud. Jag tror i alla fall att det var glatt? Han såg sur ut men lät glad.


Efter att han samlat sig från vad han nu än höll på med sade han det var en strålande nyhet. Att bli pappa lät kul!

Jag var glad över hans reaktion. Jag som inte alls har velat ha barn kände mig faktiskt ganska tillfreds. Jag vet att jag kan lita på Jonas i vått och torrt. Det här kommer vi fixa tillsammans!

Jonas är så hjälpsam under min graviditet. Han är extra duktig på att hjälpa till. Skurar toaletten, tar hand om disken och frågar hur jag mår varje dag. Det känns tryggt att ha honom vid min sida. Aldrig skulle jag kunna tro att jag redan hade sambo och ett barn på väg? Ibland blir jag lite rädd när jag inser vad jag håller på med. Men det känns faktiskt okej.


Jag är tvungen att utmana mina rädslor. Ett barn är tvunget att bli till i vilket fall. Är ju en extremt stor bonus att jag blev kär på köpet också!

Det känns som att graviditeten får mig att förstå min mamma bättre. Jag såg demonerna några gånger under min uppväxt. De bara fanns där. Jag var varken rädd eller chockad, det är bara så det har varit. Med allt som har hänt så har de inte synts till och det har varit skönt. Men nu är dem här.


Jag pratar med dom när jag äter lunch själv, när jag duschar och när jag är på väg att somna. Jonas är lite orolig för mig. Men han måste förstå, demonerna vill hjälpa mig genom min graviditet. Vi behöver ha en slags kontakt, det säger dem åt mig.

Det var väl tur att jag äntligen började förstå min mammas galenskaper då vi plötsligt en natt fick besök av Liemannen. Jag hörde ett konstigt ljud inifrån hennes sovrum och sprang dit. I vanliga fall hade jag inte brytt mig, men jag kände att demonerna försökte nå fram till mig. Det var inte vilken natt som helst.

När jag kom in kunde jag inte hjälpa det. Jag brast ut i gråt, trots att jag förstod vad som hade hänt. Liemannen skrockade förnöjt och bad mig att flytta på mig så att han kunde slutföra hennes död.


Det var så otroligt okänsligt! Jag var fylld med hormoner och behövde inte alls min mammas död under min graviditet. Kunde hon inte ha dött lite senare? Jag förstod inte vad det var med mig. Jag kunde inte sluta gråta.

Inte blev det bättre av att jag började se skuggor i hela rummet. Jag skrek åt demonerna att hålla sig borta. Det här hade de ingenting med att göra! Liemannen skakade på huvudet åt mig. Han om någon borde väl kunna se det jag ser?!

Det slutade med att mamma låg i sin urna och jag satt hopkrupen på hennes säng. Liemannen verkade inte ha bråttom iväg och började skoja med mig för att lätta upp stämningen. Han drog skämt om en tant som dog i förrgår och om en ung kille som dog när han kissat på sig inför sin dejt. Liemannen verkar tycka att de som dör av skamsenhet är de roligaste offren.


Han hade faktiskt rätt. Det var ganska roligt! När han åkte iväg var jag på bättre humör.

Ravenous 2.5 - Jonas flyttar in

Hej Journalen. Jag är verkligen uppe i det blå! Jonas har ringt mig innan jobbet varje morgon för att önska mig en bra dag. Han är helt underbar. Aldrig trodde jag att kärlek kunde vara såhär. Helt lyckligt och problemfritt!

Datorn har fått flytta in på mitt rum. När mamma sov passade jag på. Det är jag som behöver den och det vet hon! Jag fick inget klagomål. Istället började hon komma in på nätterna när jag sov för att titta på Surfaräggplantsgrodan.


Sedan går hon in på nätterna för att trolla forumen också. Verkligen läskig mamma som sitter uppe hela nätterna och trollar forumen... Undrar vad hon skriver. Vill jag ens veta?

Jag försöker att utveckla hemmet till mitt eget hela tiden. Det går bra på jobbet och jag har inte mycket att klaga på! Har till och med fått in så mycket pengar att jag har kunnat bygga till ett vardagsrum. Inte mycket att skryta om än, men det blev riktigt bra med TV:n och väggklockan jag fått som belöning från jobbet.

Det har hänt något ännu större än att jag har blivit kär. Jonas har flyttat in!! Socialt tafatt som jag är försökte jag haspla ur mig frågan. Jag sa fel ord flera gånger och han fick fråga om det var flytthjälp jag behövde.

Så var inte fallet och till min stora lycka svarade han ja! Han ville flytta in! Han ville mer än gärna komma ifrån sina rumskompisar. Jonas trivs redan så bra hemma hos mig. Jag vill inte önska min mamma döden, det kommer ärlig talat kännas väldigt overkligt när hon är borta, men jag längtar tills då vi kan starta vårt egna liv ifred.

Jag uppmuntrade honom samma kväll till att söka ett nytt jobb. Han var bra mycket mer än en städare, det visste jag! Som tur var fanns det ett jobb ledigt inom affärer. Det skulle nog passa honom jättebra.


Han skulle ha sin första arbetsdag redan nästa dag och allting kändes så perfekt. Vi sov inte särskilt mycket den natten i för sig. Inte så smart kanske.

Jonas verkar ha sådan energi. Vi är verkligen olika varandra, sådan morgonmänniska som han är! Trots de få timmarna sömn var han uppe långt innan mig och diskade och gjorde snyggt i köket. Jag är så tacksam över att han är så hjälpsam. 

Jag gav en stor lycka-till-puss innan han gick iväg till jobbet. Själv börjar jag alltid lite senare på morgonen.

Ofta finner jag mamma i köket pratandes med taklampan. Jag vet inte vad jag ska göra... Demonerna hit och demonerna dit, det är ändå störande! Måste hon göra det så uppenbart? Jonas bor ju faktiskt också här nu. Jag ser henne som en gäst i mitt hem och inget annat.

Men, ja. Jonas har antagligen redan märkt hur mamma är. Det är pinsamt. Hon går runt i spetsunderkläder och knådar på lerklumpen. Varför? Finns det ingenting vettigare att göra på äldre dar? 

Mamma å andra sidan klagar på Jonas. Ibland när jag suttit och programmerat har jag bokstavligen hört henne skrika åt honom att inte leka med maten. Aldrig att Jonas skulle leka med maten! Han är en gentleman, min stora kärlek och inget annat. 

Mitt programmerande går förresten suveränt. Jag har kommit åt hela tre fonder att hacka, OCH mitt arbetsbetyg! Det känns lite vågat att hacka mitt egna arbetsbetyg, faktiskt. Jag började lite härom dagen, men slutade tvärt. Tänk om de skulle komma på mig? De är ju trots allt lika smarta som jag där borta.

Dessutom är det roligare att hacka Lothario-fonden. För att inte tala om att skapa virus. Det om något är tillfredsställande!

Jag börjar dessutom bli bättre i köket. Mina klumpiga tonårsdagar är förbi! Matlagningen går på ett kick. Jag gör till och med flörtiga hjärtkakor då och då. Med jättegod hallonfyllning. Jonas älskar dem. Och ja, jag vågar nog påstå att jag älskar honom!

Dessutom finner vi alltid tid för mys. Jag har ingen plan på att bli gravid. Jag menar, jag vill inte ha ansvar över ett annat liv. Hoppas inte att Jonas vill ha barn. Jag brukar hoppas på det bästa helt enkelt. Det är nog inte lika enkelt att bli gravid som man kan tro.