fredag 2 januari 2015

Ghalastien ~ En ny början

Info: En random legacy challenge. Eftersom att jag vill göra så bra storys som möjligt kan undantag förekomma, för att få storyn passande. Tärningen bestämmer simmarnas liv. Utmaningen sträcker sig i tio generationer. Jag får inte använda fusk annat än vid bugg eller fel med spelet. Tveka inte att fråga mig om det är något du undrar över!



PROLOG


"Du är vår sista chans. Du måste förstå, att du gör något viktigt. Det är för vårt ursprung! Tiden är knapp. Våra gamla hem är plundrade. Du är den utvalde. Det är du som kommer bryta ny mark för vårt släkte."



Det hade legat i luften länge. Taurind hade sett sin mamma gråta stilla inne på sitt rum. De bodde inte fint längre. Det hade tagit år för dem att skapa ett nytt hem, i Vin' Lhaasi. Inget hade varit sig likt. Det onda i världen de alltid levt i hade sakta men säkert tagit över. Släktet Ghalastien hade berövats all sin frihet, Rivendell - sitt hem, och många av dem hade mist livet. Alldeles för många. Taurind Ghalastien hade överlevt tillsammans med sin närmsta familj. De hade flytt från Rivendell och rest länge och jobbat hårt de senaste åren för att bygga upp ett hem. Men inget var säkert. De var inte säkra dit de flyttat. Ondskan spred sig långt över landet och snart skulle de vara tvungna att fly igen. Det var Thyrondir, Taurinds pappa, säker på. Taurind gillade inte alls det här samtalet, men han visste att det skulle komma. 



"Pappa. Jag vet att det är viktigt och att tiden är knapp. Men varför jag? Varför inte Laegnir eller Cennan? Till och med Gelluthiel skulle klara det bättre än jag"



Taurind hade två bröder och en syster. Gelluthiel var den äldsta. Hon hade vuxit upp till en stark kvinna som ville strida för Ghalastiens blod till vilket pris som helst. Thyrondir tyckte inte hon var nog kvinnlig. Han hade alltid tyckt hon kunde bete sig lite mer kvinnligt. Att strida var något männen gjorde. Laegnir och Cennan var tvillingar som även de visade prov på styrka och mod. Taurind förstod inte varför ödet nu låg i hans händer...



"Taurind. Dina syskon är starka och modiga, jag vet. Men du har något de inte har. Du har ett gott hjärta. Du har en stark vilja och ser på världen i ett annat ljus. Tycker du inte? Du särskiljer dig från dina syskon på många olika sätt. Du är den enda som skulle klara av att smälta in i en ny värld, som den enda alven."



Den enda alven. Vem ville vara ensam av sin art? Vem ville ge sig ut i världen helt ensam, med ingen som kom därifrån en själv kom? Det var sant att Taurind såg världen i ett annat ljus. Han såg inte bara strid och fysisk styrka. Han såg möjligheter de andra inte sett. Han såg samarbete med andra och såg för den delen inget negativt i att vara ensam. Ensam spenderade han ofta tiden. Framför staffliet eller ute i naturen. Det fanns så mycket konst i världen. Så mycket vackert och värdefullt som inte bara hade att göra med makt.


"Det är en sak till Taurind. Du är den yngsta av oss. När du kommer till den nya världen kommer du börja åldras, som de andra. Du är den enda som har tid på dig och som inte kommer att dö efter bara några månader. Du är den enda som kommer kunna leva ett långt liv, där du kommer hinna föra generationerna vidare och bygga upp vårt arv. Ditt arv som alv. En så vänlig, konstnärlig och tålmodig alv, och med din ungdom. Det är slutdiskuterat. Det är du som åker till den nya världen! Du lämnar imorgon."


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar