onsdag 28 januari 2015

Ghalastien, 18 ~ Hjärtat räcker inte till

Det var Eva. Där stod hon! Det kändes som att hjärtat skulle hoppa ur kroppen på Taurind. Han slet henne till sig och berättade tusen gånger om vad glad han var att hon kommit tillbaka.


"Laegnir har hunnit bli stor! Jättestor. Han är en så glad pojke. Rätt barnslig, men det är klart. Du vet ju hur mogen Cennan alltid varit för sin ålder." Han tittade lyckligt på Eva när han fortsatte berätta. Men stannade upp då han såg att hon blev ledsen.





"Tom. Vart är Tom? Är han med dig hit? Är han på skolan?"


"Han kunde inte följa med. Det är värre än vi trodde. Jag pratade med lärarna på skolan och de kan inte ta tillbaka honom. Han fungerar inte i en vanlig klass. Dessutom behöver han extra hjälp, som han har fått där han är nu, men jag vill ju bo här... Med dig."


"Du menar att du måste åka igen?" Taurind blev direkt nedstämd.

"Om det inte löser sig på något sätt. Tom är med sin farmor och farfar just nu, de bor i samma stad. Men självklart måste jag tillbaka till honom."


Taurind ville inte förstöra den mestadels lyckliga stämningen och de gick in. De hade massor att prata om medan barnen var på skolan. När Cennan och Laegnir kom hem fick Eva berättade att hon var Laegnirs mamma. De kramades länge och hade så mycket att ta igen.




Eva bestämde sig för att stanna på obestämd tid. Tom var i uppror mot henne och det var svårt att ha med honom att göra. Hon trodde att det skulle bli bäst om han fick vara med sin farmor och farfar ett tag, och få nya perspektiv på saker. Kanske kunde de fostra honom lite bättre. Eva hade haft så mycket att tänka på när hon lämnade nyfödde Cennan att de båda bråkade hela tiden.


Hon passade på att storstäda hela huset. Något som inte verkade ha gjorts, någonsin. Hon fick lite dåligt samvete. Det hade hon i och för sig haft sedan hon åkt. Taurind hade verkligen fått bära ett tungt lass. Det var mycket att tänka på om dagarna då hon väntade på att pojkarna skulle komma hem från skolan. Hon försökte sysselsätta sig med det ena och det andra. Taurind hade svårt att hinna ta hand om sin lilla trädgård. Den var perfekt att pyssla med.


Till råga på allt hade hon blivit gravid igen, vilket antagligen skulle krångla till det en del.




Laegnir var ett så okomplicerat barn. Inte för att hon värderade dem på något sätt, eller jämförde dem för den delen. Men ibland undrade hon hur livet skulle se ut om hon bara haft den här familjen. Utan Tom. Hon slog snabbt ifrån sig tanken. Tom hade sina problem, men det var hennes son! Hennes första son och som hon dessutom fostrat helt själv. Hans pappas insats hade knappast varit något att prata om.

"Tack för maten, mamma. Det var jättegott!" Laegnir log brett. Eva pussade honom godnatt och bar iväg på sin tunga mage.





Nästa morgon då hon skulle väcka pojkarna brast det. Tårarna bara rann. Hon visste att hon var tvungen att åka tillbaka till Tom. Särskilt nu när hon fått det jobbiga, men väntade beskedet. Toms farfar hade gått bort. Farmorn var i djup sorg och kunde inte ta hand om Tom som det såg ut. Speciellt inte när Tom behövde extra hjälp och stöd. Eva behövde åka tidigare än tänkt.


Taurind kom ifatt henne och drog ut henne från deras rum.


"Hur är det? Pojkarna borde inte se dig gråta sådär..."

"Jag måste åka tillbaka. Så snart barnet är fött. Jag är ledsen. Jag förstår inte hur det kunde bli såhär, med allt. Toms farfar har gått bort. Han har nog problem som det är, farmorn klarar inte av det. Jag vill fixa det men jag vet inte hur!"




"Du måste ta hand om Tom. Du vet att jag klarar mig här med Cennan och Laegnir. Vi kommer klara det. Du och jag! Vi alla! När pojkarna har vuxit upp och det bara är du och jag, då kommer vi att kunna ordna det här. Eller hur? Du är mitt livs kärlek, Eva. Jag ger inte upp på så lätt."


De höll om varandra och Eva hoppade också, innerligt, på att det skulle få det att fungera en dag.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar